Igår lyste strålkastarna på Vattenfall. Ett gyllene tillfälle för ledningen att få bort fokus från näringsminister Maud Olofssons kritik, visa anställda och media vägen mot framtidens Vattenfall.

Kanske till och med leverera en liten positiv nyhet om att sälja något kol-osande bolag på marginalen i Europa.

Men icke.

Det började med att kravspecifikationen på den nya vd:n mer liknade kraven på en vd för ett större verkstadsföretag än ett statligt ägt och politiskt känsligt energibolag. Ord som ”klimat”, ”grönt” eller ”omställning” nämndes överhuvudtaget inte.

När Lars Westerberg sedan fick frågan om tillträdande vd:n, med bland annat elva år på norska oljebolaget Statoil bakom sig, hade nog ”gröna” kvalifikationer, försökte han skämta bort den. Sedan sade han: Det är ju en klok karl!

När så nya vd:n fick chansen att prata sade han att hans vision var att alla svenskar ska vara stolta över bolaget. Men lämnade inga ledtrådar hur det skulle gå till. Det är i och för sig förståeligt: han har ju inte tillträtt ännu, men i Vattenfalls galopperande förtroendekris var det ett gyllene läge för ett undantag.

Så kom frågorna in på regeringens nya ägardirektiv till bolagsordningen – där Vattenfalls miljöfokus ska flyttas från Sverige till hela Europa. Då sade Lars Westerberg att han ”inte behövde några nya direktiv.” Det räckte så bra med det som statssekreteraren Ola Alterå muntligt sade på stämman i våras.

Just ägardirektiven och statens ägarstyrning lurar hela tiden i kulissen: Vattenfall har två tuffa krav i sina ägardirektiv som är direkt motstridiga.

Man ska dels leda omställningen till förnybar energi och samtidigt leverera stadiga vinstmiljarder till staten. Bara sedan år 2000 har Vattenfall levererat 39,7 miljarder rakt in i svenska statskassan. Ännu tycks lönsamhet brant väga över.

Sedan kom det riktig t allvarliga: När frågorna kom in på regeringens – ägarens – närmast förödande kritik av bolaget bemötte ordförande Westerberg helt enkelt det med orden: ”Jag förstår mig inte på politik”. Sedan sade han att varken han eller styrelsen fått någon som helst kritik av sin ägare.

Var ledningen förvånad över Maud Olofssons kritik senaste veckan? Det var en blixt från klar himmel intygade både Lars Westerberg och Lars G Josefsson.

Då började auditoriet skratta.

Den nye vd:n Öystein Löseth förtjänade en betydligt bättre entré än denna.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att Lars Westerberg igår framställde sig som tondöv och direkt olämplig att leda ett paneuropeiskt energibolag mitt i den politiska snålblåsten.

Och föreställningen reser flera frågor:

För det första: Kan styrelsen – som enligt regeringen faktiskt fått kritik och samtidigt har det yttersta ansvaret – sitta kvar?

För det andra ställer helgens och gårdagens alltmer bisarra vevande av Maud Olofssons vetskap eller icke vetskap om Vattenfalls ansvar vid en kärnkraftsolycka i Tyskland (som SvD Näringsliv kunde berätta om redan den 15 september) åter frågan om statens styrning.

Räcker det verkligen med en enda representant i den näringslivsstinna styrelsen? Det känns som att det är hög tid för ägaren att koppla ett järngrepp runt Vattenfall.

För det tredje: Kan en ordförande som avfärdar kritik från sin ägare staten – regeringen – med att ”han inte förstår sig på politik” verkligen sitta kvar?