ANALYS | Utförsäljningen av Apoteket

För bara ett drygt år sedan, i maj 2008, ville 58 procent av svenska folket att apoteksmonopolet skulle bevaras. Bara 40 procent av svenskarna kände över huvud taget till att en utförsäljning var på tapeten.

Nu har svenska politiker, röda som blåa, ingen stolt tradition av att lyssna på folket. Det handlar istället om ta makten, för att sedan föra den politik som den oförstående pöbeln anses behöva.

Metoden är naturligtvis inte oproblematisk – folket glädje inför oönskade reformer är inte större än den hos en tvångsmatad fransk gås. Här är apotekscirkusen ett lysande exempel.

Socialdemokraternas talesperson i välfärdsfrågor, Ylva Johansson, hävdar att hon för två år sedan ringde Göran Hägglund och bad om en blocköverskridande diskussion om apotekets framtid. Hon kammade noll.

Istället vill nu socialdemokraterna riva upp och på nytt reformera apotekmarknadens spelregler om partiet vinner nästa års val.

Frågan har yttrats tidigare, men vem vill köpa ett hundratal svenska apotek utan klara besked om marknadens framtida spelregler? Och hur mycket är köparen i förekommande fall beredd att betala?

Mycket riktigt har inte heller ett enda apotek gått under klubban, och avregleringsfantasterna i regeringskansliet står därmed inför ett delikat dilemma.

Utförsäljningen kan genomföras rappt och hafsigt, vilket tycks ligga i korten, men till sämre villkor. Att sälja ut folket gemensamma tillgångar till underpris är emellertid ingen strategisk höjdare i valtider.

Alternativet, en omsorgsfull och välordnad avreglering, kan dock knappast genomföras före nästa års val. Och ideologerna i regeringskansliet vet att oppositionen inte vill se någon utförsäljning över huvud taget. Av den anledningen är det inte så konstigt att avregleringen nu vacklar betänkligt.

Ylva Johansson och hennes blockkompisar är naturligtvis mycket medvetna om att alla utspel om apoteksmarknadens spelregler gör köparna ännu mer tveksamma. Detta gynnar inte regeringens säljplaner. Det tycks därmed vara ont om långsiktiga pragmatiker i båda lägren.

Men varför denna folkliga rädsla för avregleringar?

Det sägs ibland att bankmarknaden är konkurrensutsatt. Ändå kan jag inte gå till banken efter fyra, och när jag väl är där hanterar den inte kontanter. Så mycket för tillgängligheten.