För omväxlings skull spöregnar det i Chilecito, en oansenlig ökenstad i västra Argentina. Bussresan från Buenos Aires tar 20 timmar, trots att det på kartan ser ut att vara promenadavstånd. Det luggslitna samhället ligger utslängt i en dalgång så platt och vidsträckt att den i skymningstimmarna ser ut som havet.

Vindruvor och oliver växer så långt ögat når, och i bakgrunden står de bitvis snötäckta bergen som frusna draperier. Här är sommaren normalt sett stekhet och snustorr, men i år har det regnat så mycket att hela druvskörden är äventyrad. Jag sitter i en fyrhjulsdriven bil med Pablo Valle, logistikchef på vinproducenten La Riojana.

– Till och med floden har vaknat till liv, den brukar alltid vara torr, säger han och pekar på en brun rännil, inte mycket till flod.

Argentina är ett land där ekonomiska kriser sker så frekvent att de nära nog tjänar som tidshållare. Landet har länge varit en stor vinproducent, men volymerna har varierat betänkligt genom år av ekonomisk misär, diktaturstyre och oberäkneliga politiska reformnyck. Men efter den senaste krisen har mycket hänt. Före devalveringen 2002 gick inte ens vart tjugonde liter vin på export. För vinbönderna här i Chilecito var utlandshandel blott en fantasi, om ens påtänkt. Men med en svagare valuta öppnades omvärldens ögon, utländskt kapital strömmade in, och idag exporterar landet vart tredje flaska vin.

Och nej, det rör sig inte om tungvrickande matlagningsvinäger och billiga tonårsfyllor. Bulkvin har fått stryka på foten rejält till förmån för kvalitet. Inte minst märks det på priserna. På bara fyra år har det genomsnittspriset för ett argentinskt vin, oavsett kvalitet, fördubblats. Exportintäkterna har stigit från 150 miljoner dollar per år för tio år sedan, till 735 miljoner dollar idag. Det har helt enkelt skett en otrolig kvalitetshöjning, för att citera SvD:s vinskribent Mikael Mölstad.

Vi lämnar landsvägen, och Pablo Valle svänger in på plantagen. Chefsagronomen Luis Bordón ansluter, och färden går vidare ut bland oändliga rader av vinrankor. En skock får betar entusiastiskt det gröna gräset, jagade av några ettriga hundar. La Riojana, en av producenterna i Chilecito, är ett medlemsägt odlarkollektiv. De cirka 500 bönderna har satsat på ekologisk vinproduktion, och för att leva upp till kraven används de ulliga djuren som såväl gräsklippare som gödselmaskiner, innan de med tiden slaktas och blir föremål för en klassisk argentinsk "assado", grillfest.

– När de betat av ett ställe samlar vi in avföringen och lägger i såna här högar, säger Luis Bordón, och krafsar med foten i en långsmal gödselhög. Den grävs senare ned vid varje planta.

Argentinas framsteg är dock bara ett av många uttryck för en långdragen revolution, långt bak i Systembolagets leverantörsled. Begreppet "den nya världen" myntades för att ta fasta på att det odlades vin även utanför det sydeuropeiska maktcentrumet. Kanske var det ett okänsligt ordval. Vindruvor växer mellan 30:e och 50:e breddgraden, och en sådan landremsa återfinns även på södra halvklotet. Faktum är också att den gamla världen, USA inräknat, redan på 1960-talet producerade ansenliga mängder vin. Den stora skillnaden är att det på den tiden mest hamnade på de egna middagsborden. Det var först 1970 som saker och ting började hända.

För tio år sedan samlades en handfull vinintresserade akademiker i Adelaide för en gemensam blick i backspegeln. 1990-talet hade varit osedvanligt händelserikt. Australien, länge en perifer småspelare, hade på bara tio år fördubblat produktionen och tredubblat exporten. Och Chile, som mest producerat för egna strupar, hade under samma tid ökat exporten femtio gånger och blivit större än såväl Portugal som USA. Detta samtidigt som traditionstunga vinländer som Spanien, Frankrike och Italien tappade mark. Den "nya världen" var på frammarsch, den gamla på dekis.

– Vi letade i flera år efter får som inte tycker om druvor, utan som bara äter gräset. Det var inte lätt, säger Luis Bordón.

Trots den genetiska förprogrammeringen ses ett och annat får testa lyckan på bakbenen, med de små framklövarna våghalsigt balanserande mot stammen. Med näppe blir det en lågt hängande vindruva. För Louis Bordón är det ekologiska samspelet blodigt allvar. Här är till och med maskarna särskilt importerade, från Kalifornien. Under ett uppehåll i det annars oupphörliga regnandet guidar han rätt in i höstskörden. Mogna druvor hänger tätt i tunga klasar. Rankorna, som klänger på långa vajrar, växer parallellt med marken och bildar ett tak över stammarna. Därigenom växer druvorna i skugga, vilket skyddar dem från den djävulska februarihettan.

– Skörden är fortarande helt manuell, säger Luis Bordón, och pekar mot några svettiga karlar.

De har bussats in från flera omkringliggande delstater. Eftersom odlingarna är Fairtrade-certifierade ska de ha skäligt betalt och jobba 40-timmarsveckor. Det svenska konsumenter betalar extra för denna stämpel, näppeligen synbar på Systembolagets hyllor, har i lilla Chilecito finansierat en sprillans ny jordbruksskola och en brunn. Bidraget känns mycket konkret. För La Riojana, en liten spelare i en stor industri, är den ekologiska stämpeln ett viktigt marknadsföringsverktyg. Produkterna är inte bara från Argentina, eller La Riojana. De är också ekologiska. En liten nisch, men att döma av kooperativets sprängfulla lager är den också lönsam.

Forskarna har idag anledning att se tillbaka på ytterligare ett händelserikt decennium. Globaliseringen av vinindustrin tycks nämligen ha accellererat. På tio år har produktionen i den nya världen fördubblats på nytt, både i absoluta och relativa termer. För första gången har också den gamla världens produktionsandel trillat under 50 procent. Dessutom tycks även kineserna ha fått smak för vin, och konsumtionen per capita har fördubblats från låga nivåer. I fjol importerade Kina över 90 miljoner liter, vilket gjort marknaden högintressant för världens alla producenter.

Efter lunch växer sig lastbilsköerna långa utanför fabriken, som upptar ett eget kvarter inne i staden. Framför kedjerökande chaufförer och kvalitetskontrollanter töms flak efter flak med malbec- och torrontésdruvor ned i stora kakelbeklädda kvarnar.

– Det tar bra några minuter innan druvsaften ligger i cisternerna, säger Pablo Valle och pekar mot några fullständigt enorma tankar.

Några trappor upp i fabrikens virrvarr ligger laboratoriet, där framtidens viner testas för att möta konsumenternas önskemål. Det är också här, i mer eller mindre sterila laboratoriemiljöer, som den nya världen kommit till. Med ny vinteknik och utrusning har små vinproducenter hittat till västerländska smaklökar. Bara småbönderna i La Riojana skeppade i fjol två miljoner liter vin till Systembolaget, där kunderna särskilt tycks ha fastnat för flaskorna Raza och Ekologica.

Men konkurrensen mot de Europeiska jättarna är inte smärtfri. Att lära känna konsumenternas smak, och att förstå politiken och de stora inköparnas affärsmetoder, kräver såväl tid som mödosamt arbete. Men här finns fler huvudvärksframkallande hinder. Viner från delstaten La Rioja, som ett pikant exempel, har fram till i år inte fått bära någon ursprungsmärkning på europeiska butikshyllor. Detta, menar spanjorerna, vore varumärkesintrång, och hänvisar till den egna vinregionen Rioja. Kanske glömmer de att det var Spanien som en gång namngav den argentinska delstaten. Nu tycks dock denna absurda varumärkestvist gå mot en lösning, till argentinarnas fördel.

Som vanligt har globaliseringen vinnare och förlorare, och medan Chile, Nya Zeeland och Australien vuxit till erkända vinproducenter, hör den gamla världens gigant, Frankrike, till en av förlorarna. Landet har svarat med högre specialisering och högre priser, men på det stora hela har Frankrike sett både produktionsvolymer och marknadsandelar falla. Frankrike, som 1960 hade en fjärdedel av marknaden, står idag för runt 15 procent av världsproduktionen.

Årsproduktionen på 4,5 miljarder liter är bara en skugga av de över 8 miljarder liter som producerades i slutet av 1800-talet, före den ödesdigra phylloxeraepedemin som lade hela den franska vinindustrin i ruiner. Då vin ensamt stod för nästan tjugo procent av den franska ekonomin blev den ekonomiska chocken så påtaglig att befolkningen krympte, och den kommande generationen fransmän blev i genomsnitt två millimeter kortare.