KRÖNIKA | Adam Erlandsson, reporter & krönikör

För det fjärde kvartalet rapporterade Microsoft en omsättning på 117 miljarder kronor och en vinst på 43,2 miljarder. Uppgångar på 22 respektive 50 procent jämfört med samma period förra året. Lyckosam försäljning av färska nyversioner av bolagets trotjänare Windows och Office var viktiga draglok under kvartalet.

Med totalt 175 miljoner sålda licenser sedan oktober förra året är Windows 7 det snabbast säljande operativsystemet någonsin. Det är svårt att argumentera mot sådana siffror.

Helt oförtjänt är det inte heller, för även med de mest kritiska glasögonen på är Windows 7 en solklar förbättring jämfört med problembarnet Vista och ett stort steg framåt jämfört med gamla trotjänaren XP, inte minst grafiskt.

Men Windows 7 hade egentligen inte behövt vara särskilt bra för att bli en försäljningsframgång. Det kunde i själva verket ha varit rätt dåligt.

Med snart nio år sedan lanseringen av Windows XP är det klart att företag och privatpersoner törstar efter något nytt, särskilt i och med att många valde att strunta i att byta till kritiserade Windows Vista som släpptes 2007.

Jag vet att konsumenten inte är lättlurad, jag vet att framgång är någonting som man förtjänar. Men någonstans måste man ändå konstatera att de alternativ som finns (någon av de många Linuxvarianterna, att kasta ut hårdvaran och byta till Mac) inte är tänkbara alternativ för många användare –privatpersoner som företag.

Kanske vill man kunna fortsätta spela sina spel eller köra andra program som kostat mycket pengar. Kanske finns det en ovilja eller rädsla att lära sig något nytt. Kanske vill man inte investera i en ny dator, eller en ny maskinpark.

Jag var själv både less Vista-användare (på min ena bärbara dator, den andra är en Mac) och uthållig XP-vän (på min stationära burk) när jag köpte och installerade två Windows 7-licenser samma dag som det släpptes. Idag är jag nöjd Windows 7-användare. Men jag har svårt att släppa känslan av att jag egentligen inte hade något annat val.