Det är mitt i natten mellan den 4 och 5 juni i år. Ledamöterna i Telia Soneras styrelse är vakna och håller ett snabbinkallat sammanträde. Länge sitter de fastklistrade vid sina telefoner runtom i Sverige och Finland medan natt sakta övergår till gryning. Frågan som måste lösas är: Hur ska vi hantera den nya läckan?

Ett antal timmar tidigare har Telia Soneras ordförande Tom von Weymarn suttit på ett företagsmöte i Skåne. Plötsligt får han ett meddelande om att hans kontakt på France 

Télécom söker honom i ett akut ärende. Han ursäktar sig och ringer upp. Snart står det klart att hemliga uppgifter från de känsliga samtalen med fransmännen återigen har nått pressen.

– Förvånad blev jag absolut. Vi hade precis dagen innan kommit överens om en tidsplan, säger Tom von Weymarn.

Han packar snabbt ihop sina papper, beklagar att han är tvungen att avbryta mötet och kastar sig brådstörtat iväg till Kristianstads flygplats och ett plan till Stockholm. Under resan blixtinkallar han Telia Soneras styrelsemedlemmar till den nattliga telefonkonferensen.

Diskussionerna om ett möjligt uppköp hade förts i det tysta mellan France Télécom och Telia Sonera i flera månader. Den 3 juni, alltså två dagar innan läckan, hade de uppvaktande fransmännen kommit med ett konkret förslag som Telia-styrelsen tänkt diskutera i lugn och ro på sitt ordinarie möte den 16 juni. Men nu hade Financial Times fått nys om detaljerna och båda parter tvingades att agera snabbt.

Morgonen den 5 juni kom så fransmännen med ett preliminärt, ”indikativt” bud på 56,25 kronor per aktie som värderade Telia Sonera till 250 miljarder kronor. Bara en stund senare sade Telia-styrelsen enhälligt nej till budet som man kallade ”på tok för lågt”.

Men läckan i juni var inte den första. Redan den 16 april hade franska tidningen Le Figaro uppgivit att France Télécom utredde ett eventuellt bud på den svensk-finska teleoperatören. När börsen stängde den dagen hade Telia-aktien rusat med 11,6 procent. Bollen var i rullning, någon hade snackat.

De påföljande juniveckorna var de internationella affärstidningarna nedlusade med spekulationer om

huruvida fransmännen skulle höja budet. I svenska tidningar förekom anonyma uppgifter om att storägarna med svenska staten i spetsen krävde minst 60–65 kronor per aktie för att ens öppna böckerna för fransmännen.

På France Télécoms huvudkontor i Paris växte frustrationen. Inte nog med att svenskarna var totalt kallsinniga i samtalen, samtidigt som Telia-kursen steg så föll den egna aktien på börsen. Trots att kontantdelen i budet höjdes från 63 till 65 kronor i slutet av juni var det ändå värt mindre än ett par veckor tidigare, en klart ofördelaktig budpsykologi.

När fransmännen till slut drog tillbaka budet den 30 juni var bitterheten påtaglig.

– Det var som att slå huvudet i väggen: rena Bergmanfilmen! utbrast en källa på France Télécom till Dagens Industri.

Men det största frågetecknet var vem som låg bakom läckan. Misstankarna föll snabbt på den nordiska

sidan. Telias styrelse hade goda skäl att läcka ut att ett bud var på gång för att driva upp den egna aktiekursen och försvåra ett fientligt bud. Kanske kunde läckta uppgifter också locka fram ett attraktivt motbud från till exempel norska Telenor?

Men Tom von Weymarn försäkrar att läckan inte kom från hans sida.

– Jag känner igen nyanserna i en läcka. Det fanns ingenting som indikerade att det här kom från oss, säger han.

Slutsatsen stöds av France Télécom. Där riktades ilskan främst mot pladdriga tjänstemän på det egna finansdepartementet. Finansmannen Christer Gardell, vars Cevian Capital kontrollerar 1,6 procent av aktierna i Telia Sonera, ger samma version.

– Vad jag har hört så var det en fransk tjänsteman som inte gillade affären som läckte, säger han.

Tom von Weymarn vill inte peka ut någon ansvarig. Han konstaterar bara att läckorna saboterade fransmännens chanser. Eller om man så vill: det var läckorna som räddade kvar Telia Sonera som självständigt bolag.

– De här läckorna förstörde förutsättningarna för budet i och med att de straffade France Télécom-aktien. Dessutom förlamades fransmännen så att de inte vågade agera, säger han.

Det misslyckade Telia-budet är bara ett exempel på hur läckor ofta spelar en avgörande roll i större budsituationer. I flera av de stora budstriderna de senaste åren, till exempel Skandia, Scania och OMX, har läckor påverkat budprocessens förlopp.

En som inte är förvånad är den före detta ekoåklagaren Robert Engstedt, som bland annat ledde förundersökningen i den stora insiderhärvan med den så kallade Cevianmannen och Nordeamannen.

Enligt honom finns misstankar om kurspåverkande läckor i tre fjärdedelar av alla budsituationer på Stockholmsbörsen. Det kan jämföras med London där siffran är knappt 25 procent, enligt den brittiska finansinspektionen.

– Att det finns tre gånger så stor risk för läckage i Stockholm är ett stort problem. Ett internationellt företag som vill lägga ett bud på ett svenskt måste räkna med att information läcker ut. Det ger en onödig riskpremie som slår mot Stockholm som finansplats, säger Robert Engstedt som numera är rådgivare på Öhrlings Pricewaterhouse Coopers.

Vilka kan då syftena vara med att läcka ut information om ett förestående bud?

Grovt sett finns två olika huvudsyften. För det första kan läckan användas som strategiskt verktyg i en kommande budstrid. Det kan då handla om att redan i förhand försöka döda ett kommande bud genom att kraftigt driva upp kursen.

Den taktiken kan användas av ett uppvaktat bolag som vill behålla sin självständighet. Många påstår att Scanias ledning läckte i detta syfte när man försökte värja sig mot tyska MAN:s uppköpsförsök. Även institutioner som vill behålla många börsnoterade bolag i Stockholm kan vara betjänta av sådana läckor.

Men det kan också vara köparsidan som läcker. Kanske vill man få avstamp från ett fördelaktigt datum när budpremien ska räknas eller locka hedgefonder att köpa för att sedan ta över deras aktier i klump.

Anders Billing, redaktionschefen på Affärsvärlden – som nära följer budsituationer – har sett flera exempel på hur budgivare kan gynnas av tidiga läckor i processen.

– Grundtesen är ju att det är negativt för budgivaren att det kommer ut information om ett bud. Men så behöver det inte alltid vara. Det kan fungera som en testballong, det kan också skrämma bort eller locka fram andra intressenter, och sätta press på en bolagsledning, säger han.

I fallet Skandia kom en tidig läcka som pressade ned budgivaren Old Mutuals aktiekurs. Men kursen repade sig och till slut var budet så attraktivt att även de mest motsträviga ägare gav vika.

Christer Gardell pekades ut som läckan den gången men förnekar att han använder läckor som affärsmetod.

– Nej, det var inte jag som läckte. Läckor bara försvårar och ökar risken i en affär, säger han.

Det andra huvudsyftet med att läcka är för att sko sig personligen. Kanske tipsas en bekant om att ett bud är på gång, eller så byts information med en insider på ett annat företag. Den hemliga informationen blir ett slags valuta som används för att få framtida fördelar, något som kan jämföras med en muta.

En annan metod kan vara att läcka kursdrivande information till pressen eller på aktiechattar, för att sedan tjäna pengar när en viss aktie stiger eller sjunker.

Just pressläckorna menar åklagarna användes systematiskt i den stora insiderhärvan där åtal väntas inom kort. I flera fall ska Cevianmannen ha läckt information om förestående affärer till Dagens Industri och Financial Times.

Anders Billing medger att journalister kan bli verktyg för de som läcker i ett visst syfte.

– Men har man skäl att tro att uppgifterna är sanna och relevanta så ska man publicera. Det är lätt att glömma att en del av de här läckorna faktiskt handlar om att duktiga journalister gör sitt jobb, säger han.

Robert Engstedt ser två grundorsaker till de många läckorna. Dels finns det en allmän uppfattning om att det är svårt att åka fast, dels är alldeles för många människor är inblandade i budprocesserna.

– Uppåt 1 000 personer kan ha förhandskunskaper vilket ökar risken för läckor. I många fall har folk inte ens koll på vilken information som är farlig, säger han och får medhåll av Tom von Weymarn.

– Nuförtiden har man rådgivare i miljöfrågor, legala frågor, revisionsfrågor, på affärslogik och strategi. Det blir en väldigt stor grupp människor. Minsta misstag med hur man väljer sina ord kan ju leda till att man ger en vink, säger han.

På Finansinspektionen vill man inte hålla med om att det läcker mer i Sverige än i andra länder. Lagstiftningen har skärpts. Sedan 2005 måste alla aktiebolag föra en loggbok över vilka anställda som känner till exempelvis ett kommande bud. Men reglerna har flera brister som FI påtalat för regeringen.

– Lagen träffar inte rätt. En budgivare som inte är noterad behöver inte ens föra loggbok. Dessutom finns det ingen begränsning på hur många man får föra upp där. Det gör att företagen garderar sig genom att sätta upp alla, säger Linda Hedvall, enhetschef för marknadsövervakningen på FI.

Men alla läckor behöver inte vara så utstuderade. Ibland finns en mer mänsklig drivkraft bakom läckorna, menar Linda Hedvall.

– Alla vill vara den som kan berätta spännande hemligheter. Men det måste företagen motverka genom att bli mer professionella.