Jag tillhörde länge de allra mest militanta spamhatarna. Jag blev genuint förbannad varje gång det dök upp ett erbjudande om billig Viagra eller schyssta ­Rolex-kopior i inkorgen, kände hur pulsen steg för varje oönskat tips om någon skräpaktie på ­någon europeisk smålista som trillade in.

Jag har bytt e-postadresser när de blivit översvämmade av skräp, testat mängder av olika anti-spamprogram och varit försiktig med att skriva upp mig på ­utskickslistor eller skriva ut min adress på internet. Men inget har hjälpt i det långa loppet. Jag får fortfarande skräppost.

Det är inte konstigt, eftersom det numera går mer än nio skräppostmeddelanden på varje legitimt mejl. Antagligen får de flesta stå ut med att få ­obskyra erbjudanden, nätfiskeförsök och ­virus direkt in i sina inkorgar.

Så var det inte när mina aversioner började omkring millennieskiftet. Då var spamnivåerna på en bråkdel av dagens. Men nu, när e-post snarast är synonymt med skräppost, då bryr jag mig inte längre.

Skräpet har blivit en naturlig del av livet. Ett irritationsmoment, förvisso, men inte värre än att det faktiskt blir rött ibland precis när man kommer fram till ett rödljus eller att alla inte lyckats lära sig att man börjar med att släppa av folk från bussar och tunnelbanetåg innan man försöker tränga sig på.

I takt med att jag förlikat mig med tanken på att få skräppost har jag också insett att det finns en hel del intressanta och humoristiska inslag i spamfloden. De taffligt formulerade nätfiskena mot Nordea är bra exempel. En annan favoritsyssla är att följa de aktier som man får tips om. I regel går de faktiskt upp ganska mycket. Innan skräppostarna säljer och aktien tappar det uppblåsta värdet över en natt.

Jag tycker fortfarande att spam är ett ofog, men som sådant betraktat är det ett ovanligt underhållande inslag i livet.