Ponera följande: Du går ut för att handla mat och fyller din korg med köttfärs, mjölk, bröd och grönsaker för jämna 200 kronor.

Vid kassan dyker Ica-Stig upp och slänger utan att fråga i en burk ekologisk lökconfit och en hästtidning. Han förklarar hetsigt att om du vill ha maten måste du även köpa de här grejerna och att hyllpriset är 50 kronor. Vad är du beredd att betala? Om du inte råkar vara miljövän, frankofil och tonårstjej på samma gång är svaret sannolikt en bit under 250 kronor.

Exemplet visar varför konglomerat, bolag som är hopkok av lite av varje, ofta handlas med rabatt på aktiemarknaden. Stockholmsbörsens största diversehandel är Telia Sonera. Den som köper in sig i det som en gång var Televerket blir ägare i ett bolag som säljer alltifrån telefonjack i Nordmaling till mobilabonnemang i Nepal.

Det är också en förklaring till att aktien haft svårt för att lyfta. Den som följde dåvarande näringsministern Björn Rosengrens köptips och vid börsintroduktionen i juni år 2000 inhandlade 200 ­aktier i Telia för 85 kronor styck betalade 17 000 kronor. Till dagens kurs är värdet 10 290 kronor. Till det ska läggas 4 230 kronor i utkvitterade utdelningar inklusive vårens pengaregn, totalt 72:60 kronor per aktie.

Men på pappret kan man i ett huj höja värdet genom att klyva bolaget i tre separata delar som sedan delas ut till aktieägarna. Varje Teliaägare skulle då få aktier i tre företag:

1. ”Megaturk Inc”: Orsaken till att läget är bättre än någonsin för denna styckningsplan som hedgefonder dreglat över länge är att Telia Sonera ser ut att ha löst alla trassliga och segslitna ägarbråk kring sina innehav i ryska Megafon och Turkcell.

Enligt en preliminär överenskommelse från i höstas med oligarkerna Mikhail Fridman och Alisher Usmanov ska ägandet i de båda teleföretagen samlas i ett gemensamt bolag som sedan ­noteras på New York-börsen. Telia Sonera kommer uppskattningsvis att äga 40 procent av bolaget. De aktierna kan enkelt delas ut till Telia Soneras aktieägare som kan välja att ligga kvar eller sälja och ta hem pengarna.

2. ”Eurasia Telecom”: En annan del av uppgörelsen gäller bolaget Fintur Holding som Telia Sonera ägt tillsammans med Turkcell. Telia kommer nu att ta över hela bolaget som i sin tur äger teleoperatörer i Kazakstan, Azerbajdzan, Georgien och Moldavien. Tillsammans med andra tillgångar som Telia Sonera direkt­äger i Uzbekistan, Tadzjikistan, Nepal och Kambodja blir det här ett snabbväxande bolag med inriktning österut.

I fjol steg omsättningen med 13 procent vilket är rena raketfarten för att vara i telebranschen. Även lönsamheten är bra vilket bäddar för en hög värdering. Nackdelen är hög politisk risk och att man måste göra affärer med demokratiskygga regimer. Genom att notera bolaget kan ägarna, inklusive svenska staten, själva välja om de vill vara med på det äventyret.

3. ”Nordic Telecom”: Det som blir kvar, Rest-Telia, innehåller kvarlevorna av det gamla telemonopolet, kopparnätet rakt ut till de svenska stugorna. Även om det är en långsamt utdöende affär är den lönsam och med kassaflöden lika förutsägbara som regn på midsommarafton. Här finns också mobiltelefoni i de nordiska länderna och Baltikum. Gökungen, spanska Yoigo, säljs.

Nordic Telecom blir ett tråkbolag med nolltillväxt men med desto lägre risk. Det gör att det går att belåna verksamheten. Om Telia ökar skuldsättningen till samma nivå som konkurrenter i Europa som holländska KPN går det på ett bräde att frigöra 36 miljarder eller 8 kronor per aktie. Direktavkastningen skulle kunna hamna uppåt 8–10 procent om året. Var får man den räntan i dessa tider?

Det går lätt att motivera att de tre delarna tillsammans är värda betydligt mer än dagens börskurs för Telia Sonera på drygt 51 kronor. Att göra något innan valet är nog för känsligt. Men precis som Björn Rosengren fortfarande förknippas med Teliafiaskot är det säkert lockande för vår näste näringsminister att bli den som gav svenska folket pengarna tillbaka. Oavsett vem det blir.