TILL SIST | Adam Erlandsson, reporter och krönikör.


Att sälja skivor funkade bra på 50-talet, var en god investering under 70-talet och skapade många multimiljardärer när cd-skivan gjorde sitt inträde. Fram till dess hade varje teknikskifte varit ett slags återkommande frälsning för skivbranschen:

Nytt format, mer försäljning. Nytt format, större vinst.

Skivbolagen hade säkert varit nöjda om utvecklingen fortsatt.

Men efter cd-skivan kom mp3, ett teknikskifte som drevs igenom av konsumenterna och inte skivbolagen.

Och med den digitala musiken kom fildelningen och med den försvann golvet under skivbolagens affärsmodell. Våra köpbeteenden har förändrats och en del skulle säkert argumentera för att vår betalningsvilja för musik har minskat radikalt.

Det är inte så att det är omöjligt att tjäna pengar på musik. Frågan är bara hur mycket pengar man kan tjäna på att sälja skivor. Det är inte samma sak.

I förra veckan berättade Edgar Bronfman, vd för Warner Music Group, att bolaget numera tecknar så kallade 360-avtal med alla nya artister och att de har den typen av kontrakt med runt en tredjedel av sina artister.

Det är samma typ av kontrakt som konsertarrangören Live Nation skrivit med storstjärnor som Madonna, U2 och Jay-Z. Mot ersättningar på hundratals miljoner kronor har artisterna skrivit kontrakt som ger bolaget den vanliga delen av cd- och digitalförsäljning, men också procent på konsertbiljetter, merchandise, sponsring och alla andra intäkter som bygger på artistens musik eller varumärke.

Kanske borde skivbranschen ha formulerat om frågan redan när Napster och Kazaa slog igenom:

Vilka nya intäktsströmmar kan vi hitta när skivförsäljningen viker?