TILL SIST | Adam Erlandsson, reporter och Krönikör

Google har sin alternativa kontors­svit Docs and Spread­sheets, Bredbandsbolaget uppmanar oss att spara våra filer i deras Box och så sent som i måndags presenterade Apple sin tjänst Mobile Me. Alla bygger de på samma idé – att vår information ska placeras på eller passera igenom deras egna servrar.

Det är en lockande tanke, att ha all sin information tryggt lagrad uppe i det stora datamolnet. Det enda som behövs för att komma åt den är en internet­uppkopplad dator. Var man är spelar ingen roll, vilken dator man sitter vid är irrelevant. Om ens hårddisk kraschar är det bara att hämta hem allt igen.

Men frågan är vad det här oåtkomliga och diffusa data­molnet egentligen är. Mest troligt är att det är stora serverhallar undangömda i bergrum världen över – säkra mångmiljonbyggen som klarar det mesta som strömavbrott, hackerintrång och mänsklig faktor klarar av att kasta emot dem.

Men våra bilder och filmer, vår musik och vår e-post kan precis lika gärna ligga i den digitala motsvarigheten till en kvarglömd plastficka på en bussstation: Lättåtkomligt för den som vet var den ska leta.

Problemet är att det inte finns någon som helst insyn i hur företagen hanterar vår information. Vi har redan sett exempel på att det inte alltid är vattentäta lösningar. När Spray hackades fanns alla lösenord prydligt ­uppradade i en databas –helt utan kryptering och andra ­säkerhetslösningar. Mängder av användarnamn och tillhörande lösenord hamnade på vift.

Det finns egentligen ingen garanti till att nästa stora hacker­offer inte heter Google, Apple eller Microsoft, ingen mer garanti än att dessa multinationella miljardföretag skulle förlora sin absolut mest värdefulla tillgång – kundernas tilltro – på en lyckad hackerattack.