För några år sedan var de svenska universiteten nämligen knappt synliga på den lista över världens 500 mest kraftfulla superdatorer som sammanställts av organisationen Top 500. I och med Akka, som den nya superdatorn i Umeå kallas, kommer landets universitet att ha tillgång till en maskin som definitivt kvalar in på topp-50.

– Det som har hänt nu, jämfört med hur det var för några år sedan, är att vi inom akademisk forskning kan erbjuda bra resurser för beräkningsintensiv forskning. Sedan mätningarna startade 1993 har vi haft en dator på 93: e plats som bäst, säger professor Bo Kågström, som ansvarar för det nationella initiativet HPC2N som driver Akka och ett antal mindre kraftfulla stordatorer.

Från den första juli kommer forskare från hela landet att kunna ansöka om beräkningstid för sina projekt. Bo Kågström räknar med att det kommer att bli kö från start, framförallt med traditionellt beräkningsintensiva projekt inom naturvetenskap och ingenjörsvetenskap.

Men det är inte bara den höga prestandan som gör Akka intressant. Ny teknik har gjort att ­datorn drar mindre energi – och kräver mindre kylning för att hålla sig tillräckligt sval. Trots det handlar det om en energi­förbrukning på närmare 200 kilowatt.

– Det är en väldigt energieffektiv lösning. Akka förbrukar 40 procent mindre energi jämfört med tidigare konstruktioner. Det fina är att den här typen av superdatorer inte är dyrare att bygga, men kostar avsevärt mycket mindre att hålla igång, säger Andreas Rydén, IBM:s Nordenansvariga för High Performance Computing.

Just priset är den kanske viktigaste anledningen till att Akka är möjlig. Det som förr i tiden var en investering i hundramiljonersklassen, på en superdator från Cray eller någon annan specialtillverkare, är i  dag betydligt lättare för plånboken. Akka bygger på flera sammankopplade servrar från IBM, som alla innehåller ganska vanliga komponenter från bland annat Intel. Prislappen för att hamna högt på superdatorernas topplista år 2008 ligger därför på runt 14 miljoner kronor exklusive moms, enligt Bo Kågström.