Att säga att Sverige borde satsa mer på export av tuggummi i stället för personbilar är som att be en Volvohandlare att sälja Ahlgrens bilgodis. Får man höra att det handlar om 2,6 miljarder tuggummin klassade som läkemedel, låter det inte fullt så orimligt.

Heléne Savmyr lämnade i oktober i fjol jobbet som platschef för Volvo Personvagnar Karosskomponenter i Olofström för att bli vd för McNeil AB i Helsingborg. Företaget producerar tuggummit Nicorette, världens mest kända läkemedel för att sluta röka. En svenskutvecklad produkt som numera ingår i den stora amerikanska koncernen Johnson &  Johnson. Trots sitt nya jobb vill hon inte ställa bilar mot tuggummin.

– Jag har kämpat för många år i Volvokoncernen och har för många goda kolleger där. Helst bör vi exportera bägge delarna. Det är viktigt att ta vara på våra svenska varumärken, oavsett vilken bransch de finns i, säger Heléne Savmyr.

För många är tuggummin en obetydlighet. Men krig har startats på grund av dem och de har hjälpt till att vinna freden. Tuggummin har skapat enorma förmögenheter, men är ändå så billiga att de ger en stunds njutning även till dem som är fattiga.

Några av världens äldsta varumärken finns inom branschen. Wrigleys Spearmint och Juicy Fruit lanserades bägge år 1893. De har nu 116 år på nacken, med nästan oförändrat utseende och smak. Samtidigt lanseras det hela tiden nya smaker, förpackningar och färger.

Tuggummits historia skulle kunna beskrivas som naturprodukten som mayaindianerna tuggade i tusentals år innan den upptäcktes av en amerikansk uppfinnare som gjorde tuggummit till en del av den amerikanska livsstilen.

I kontakt med det hälsosamma Skandinavien blev tuggummit först sockerfritt, för att sedan få en ny uppgift – att rädda människor från den hälsofarliga tobaken. Samtidigt undergräver Nicorettetuggummit på sikt sin egen marknad. Vad sker när det inte längre finns några rökare?

– Får jag uppleva det under min livstid så hade det varit underbart! utbrister Heléne Savmyr spontant.

– Den möjligheten finns nog inte inom vår planeringshorisont, säger forskningschefen Jörgen Bundgaard-Nielsen.

Han påpekar att världshälsoorganisationen WHO räknar med att en halv miljard av de människor som lever i dag kommer att dö på grund av cigarettrökning. 250 miljoner av dem är rökare. 250 miljoner är barn som ännu inte börjat röka.

– Vi har just fått tillstånd att sälja Nicorette receptfritt i butikerna i Kina. Än så länge är den marknaden liten, men det är många kineser som röker, påpekar Heléne Savmyr.

Hittills har den ekonomiska krisen inte påverkat efterfrågan på Nicorette, som står för 90 procent av omsättningen i Helsingborg. Dessutom finns det andra produkter som nikotinplåster, inhalatorer, nässprayer och tabletter.

850 personer arbetar på fabriken. Det finns också ett separat marknadsbolag i Stockholm med 400 anställda.

Nikotinprodukter för 850 miljoner dollar, eller drygt 7 miljarder kronor, såldes 2007. Försäljningen ökade ytterligare under 2008. Högt upp på önskelistan står att få sälja Nicorette i butiker även i Indien och Indonesien.

På den svenska marknaden kom tillståndet först i mars 2008, efter en lång juridisk kamp. Till sist vann argumentet att det är ologiskt att tobak, som har så stora hälsoskadliga effekter, får säljas fritt, men inte det som kan hjälpa till att bryta beroendet.

Då hade det gått 42 år sedan idén om ett nikotintuggummi kläcktes och 27 år efter att produkten lanserades i Sverige.

Historien om tuggummit är emellertid lite mer komplicerad än att den klibbiga produkten till sist fann en mening med livet. Redan från början såldes tuggummit med löften om att de skulle förbättra matsmältningen, ge bättre andedräkt och vitare tänder.

I takt med att patenten har gått ut har Nicorette fått fler konkurrenter med likartade produkter. Därför måste kunderna vinnas med nya smaker, utseende och reklam. Senast ut är ett dragerat nikotintuggummi som smakar kanel och mint. Därmed börjar nikotintuggummit alltmer likna de produkter som Wrigleys och andra godisjättar tillverkar.

De stora tuggummiföretagen har samtidigt sett skriften på väggen. De har börjat forska på hur deras produkter kan bli hälsosammare.

– Vi hade aldrig kunnat starta med en sådan produkt som vi säljer i dag. Till en början gällde det att nikotintuggummit skulle skilja sig så mycket som möjligt från vanliga tuggummin, säger Gunnar Gustavsson, som har ansvaret för den vetenskapliga informationen på McNeil.

Men hur tillverkas egentligen tuggummi?

Vi lämnar våningen där företagsledningen sitter och går nedför trappor och genom korridorer till produktionslokalerna. Ju närmare man kommer, desto starkare blir lukten. Det är en svårbeskrivlig, men ändå helt karaktäristisk doft. En blandning av gummibas, mynta och eteriska oljor.

– Det är klart att man luktar tuggummi efter ett skift. Det sätter sig i kläderna och i håret, säger Malin Hultgren, som är en av de anställda som vi möter först.

– Men man vänjer sig fort. Det kunde ha varit värre. Jag jobbade i ett fiskrökeri förut.

Det andra som är karaktäristiskt för produktionen är att det är vitt pulver överallt. För att inte bitarna ska klibba ihop med varandra används det rikligt med talk. Alla som tagit ett tuggummi känner igen det vita och smaklösa pulvret som finns inuti staniolpapperet.

För att vara Helsingborgs näst största industri – bara Ikea har fler anställda – är det folktomt i lokalerna. Var finns alla de 850 anställda?

Förklaringen är att det körs tre skift och att det också finns flera andra nikotinprodukter som tillverkas i andra lokaler, liksom andra läkemedel som Treo, Magnecyl och Microlax. Dessutom finns en forskningsavdelning med 120 personer i en annan byggnad.

Nicorette säljs i 85 länder och med fem smaker. Då blir det inte så stora mängder åt gången, eftersom askarna ska ha en egen etikett och produktbeskrivning.

Varje batch, som det kallas, inleds med en deg som rörs ihop i en stor blandare. Degen väger ett ton ungefär. Elefanttuggummit, som det lite skämtsamt benämns.

– Som mest kan det vara 25 batcher av samma slag, säger Theo Papadopoulos, som är produktionschef för den delen där tuggummit tillverkas och drageras.

När han ska förklara hur tillverkningen går till är facktermerna många – tuggummimassan fylls på gravimetriskt uppifrån och drageringen fungerar efter samma princip som en absorberkolonn.

– Alla vet ju hur en sådan ser ut, säger han.

När vi tittar oförstående på honom och undrar om vi ska avslöja vår okunnighet om allt som heter absorberkolonner eller inte, förklarar han genom att jämföra med köksmaskiner istället. Det blir många kylskåp, dammsugare och centrifuger på vår rundvandring.

Nu är inte produktionsprocessen särskilt svår att förstå. Elefanttuggummit delas upp i mindre bitar som sedan manglas till tunna remsor som transporteras vidare på ett löpande band. Så stansas de fyrkantiga bitarna ut, de skakas och kontrolleras så att de inte sitter ihop. Därefter hälls de i en stor trumma som roterar som en torktumlare.

De besprutas med en blandning av xylitol och smakämnen och så småningom bildas det vita skalet runt bitarna. Så skakas och kontrolleras bitarna en gång till, varefter de stoppas ned i förpackningarna.

Mellan varje kampanj rengörs produktionslokalerna – tuggummit har ju en tendens att fastna överallt.

Som inom all livsmedels- och läkemedelsindustri är kraven på renlighet mycket hög. Men här tas den ändå till en ny nivå.

– Det är första gången jag behöver ta på mig ett skäggskydd, påpekar fotografen Görgen Persson, något rådvill över hur man ska trä på det.

Produktionen sker i många små rum, med maskiner i rostfritt stål. Färgsättningen i de långa sjukhusaktiga korridorerna är försiktigt turkos mot vitt och det rasslar av tuggummibitar i vakuumsugrören som går mellan lokalerna. Ljudet påminner om grus i dammsugarslangen.

Malin Hultgren, Johan Rimmerstedt och Malin Sjöberg har just fått en batch med färdigdragerade tuggummin som nu ska skakas i en stor maskin och kontrolleras så att de håller rätt kvalitet.

– Det är bra att jobba här. Jag har varit fem år på Nicorette och jag trivs. Vi jobbar i små team på tre, fyra personer och alternerar mellan olika uppgifter. Det känns som ett tryggt företag att arbeta på just nu. Nya marknader öppnar sig hela tiden, säger Malin Sjöberg.

Malin Hultgren fyller en ram med tuggummin och vänder den sedan på ett bord med en svart filtyta. Det blir ett mönster som ett japanskt Go-spel. Med pincett och förstoringsglas granskar hon bitarna en och en för att se till att de har den rätta ytfinishen och att de inte är missformade.

De färdiga produkterna paketeras i blister, som förpackningen kallas, där varje tuggummi ligger i varsitt plastfack.

Pamela Svensson gör en sista kontroll av att alla fack har varsin bit och att de ser bra ut. Det löpande bandet går ganska fort, men hon stänger av det för att tala med oss.

– Lönen? Den är bra, men den kunde varit högre med tanke på det ansvar vi har, säger hon.

Det är bara en liten gest, nästan en obetydlighet. Men Sverige behöver fler arbetsplatser av den sorten, där människorna styr över maskinerna och inte omvänt. Där produkten kanske inte är en lastbil eller ett jaktflygplan, men ändå ett resultat av forskning och kunnande som inte finns någon annanstans. Där ägarna kommer och går, men fabriken består.

Nikotintuggumin verkar vara en bra nisch att verka i.