De växande problemen för de mest riskfyllda amerikanska bostadsobligationerna, så kallade subprime mortgages, är för närvarande det kanske största och mest uppmärksammade stresstestet för den rådande höga riskaptiten på den globala kapitalmarknaden. Riskpremien, i förhållande till statsobligationer, för dessa obligationer har stigit från två procent i november förra året till över 15 procent i fredags.

Så här långt har närmare 25 amerikanska kreditinstitut som arrangerat den här typen av bostadslånefinansiering, antingen gått i konkurs, stängt eller sålt av verksamheten. En del av dessa har varit specialiserade på den här typen av bostadsfinansiering, som har varit inriktad mot låntagare med en svag betalningshistorik. Men även stora internationella banker har drabbats där exempelvis brittiska HSBC tvingades göra stora reserveringar för knappt två veckor sedan, för att i förra veckan säga att dessa reserveringar kanske inte är tillräckliga samtidigt som chefen för den amerikanska verksamheten fick sparken.

Den stora ekonomiska smällen, om låntagarna inte klarar sina åtaganden, drabbar dock i sista hand inte bankerna eller de specialiserade lånearrangörerna, eftersom de i sin tur normalt har paketerat lånen och sålt dem vidare, genom så kallade värdepapperiserade obligationer, (ofta i form av avancerade Collateralized Debt Obligations, CDO).

Problemen för dessa lån väcker många frågor. Den första är om problemen för dessa högriskobligationer, vilka har ett kreditbetyg som understeg BBB- nivån, (så kallade junkbonds), kommer att sprida sig till andra bostadsobligationer som bedömts vara mindre riskfyllda. Den senaste veckan har också riskpremierna stigit påtagligt för såväl BBB och A- obligationer, (det vill säga låg ”investmentgrade”), om än långt ifrån vad fallet varit för BBB- varianten. Frågan är om detta bara är en allmän oro eller en faktisk pågående erodering av kreditkvaliteten.

Något som pekas ut som en faktor som kan öka betalningsproblemen hos många låntagare, även bland de obligationer som bedömts ha en hög kreditvärdighet, är att många lån som togs med kort räntebindningstid när den amerikanska centralbanken höll nere den korta räntan kommer att omsättas till väsentligt högre räntor under 2007.

Skulle problemen för dessa ”subprime mortgages” sprida sig till andra lånekategorier finns det en uppenbar risk att kreditgivningen till amerikanska konsumenter allmänt stramas åt. Och mot bakgrund av att den amerikanska hushållssektorn, som svarar för runt 70 procent av USAs BNP, redan har ett negativt sparande finns då att en recession drivs fram kreditåtstramningsvägen.

En annan problemfaktor är om de som kommer att ta smällen för dessa nödlidande krediter verkligen kan absorbera dem själva eller om de kommer att sprida sig vidare i det finansiella systemet. Flera av köparna av dessa högriskobligationer har i sin tur sålt iväg kreditrisken genom olika derivatinstrument, främst så kallade credit default swaps. Vem som i slutändan bär kreditrisken finns det inga uppgifter på.

Men så kallade hedgefonder är några av de investerare som har varit mest aktiva på dessa marknader. Hedgefonder lever emellertid, till skillnad mot traditionella banker och andra kreditinstitut, i en oreglerad värld, så det är ingen som vet vilken förmåga de egentligen har att bära de risker som de har tagit på sig. De flesta av dessa hedgefonder är dessutom definitionsmässigt kortsiktiga aktörer, eftersom kapitalet normalt kan plockas ut av investerarna kvartals- eller halvårsvis.

Börjar tillräckligt många investerare bli nervösa och plocka ut pengar ur hedgefonderna kommer de att tvingas sälja av sina innehav, vilket i sin tur skulle kunna påverka andra marknader. I värsta fall får vi börja tänka Long Term Capital Managment där Federal Reserve of New York tvingades gå in för att förhindra en kollaps, fast i en än större skala.