ANALYS | En markering från regeringen

När finansdepartementet och centralbanken, Federal Reserve, sa blankt nej till att ställa upp som garanter för de ”mest skämda” av Lehman Brothers väldiga portfölj av dåliga, bostadskrisrelaterade värdepapper var den 158-åriga investmentbankens öde beseglat. De potentiella köparna – brittiska Barclays och amerikanska storbanken Bank of America (BoA) – tackade för sig. Återstod bara det bittra beslutet för den tidigare så hårdföre vd:n och styrelseordföranden Richard Fuld, att inställa betalningarna i holdingbolaget (den ”friska” verksamheten på mäklarsidan fortsätter tills vidare).

Och eftersom konkursdomstolarnas krav på finansföretag är hårdare än på andra bolag är det liktydigt med en avveckling av Lehman. Det är uteslutet att företaget – som exempelvis flera av de stora flygbolagen gjort – kan drivas vidare med domstolen som ”finansiell överrock” för att senare kunna göra comeback som självständigt bolag.

Bank of America tog samtidigt konkurrenterna på sängen när den, med ett blixtsnabbt lappkast, istället tog över Lehmankonkurrenten Merrill Lynch för 50 miljarder dollar.

Merrill var för bara ett par år sedan en av Wall Streets ikoner. Men krisen har gått hårt åt företaget som tvingats göra reserveringar för kreditförluster på ­sammanlagt 45 miljarder dollar – dubbelt så mycket som före­taget tjänat på två och ett halvt år innan finanskrisen bröt ut förra sommaren.

Kombinationen BoA-Merrill är dock inte särskilt långsökt. BoA är redan USA:s största konsumentkreditbank medan Merrill varit en pionjär när det gällt att ”sälja aktier till folket” och företaget har idag den mest om­fattande mäkleriverksam­heten i landet.

Bank of America befäster därför sin ställning som ”Main Street Americas” största bank.

Wall Street, däremot, blir sig inte likt efter helgens stålbad. Vad som så sent som för ett halvår sedan var ”finansgatans fem stora” investmentbanker har krympt till två (Bear Stearns ­svaldes ju av JP Morgan redan i mars).

Det är nu upp till bevis för de två återstående – Goldmans Sachs och Morgan Stanley – att de är ”annorlunda” och kan gå vidare på egna ben. De hävdar själva att de är i bättre skick. Ett första ­besked om det får vi redan idag och imorgon då först Goldman och sedan Morgan Stanley lägger fram delårsrapporter.

Lehman-kraschen har lotsat hela den amerikanska – och stora delar av den globala – finans­sektorn in på okända farvatten. Och det har väckt rader av följdfrågor.

Går det att under någorlunda ordnade former avveckla en så pass betydande aktör?

Det är det vi får se den allra närmaste tiden. Men det är inte svårt att måla upp skräckscenarier:

Aktieplacerarna fortsätter att fly från finansföretagen och börskurserna fortsätter att rasa. Och finansföretagen tvingas till en ny runda av reserveringar för kredit­förluster när Lehmans portfölj avvecklas.

Det ökar ytterligare behovet av friskt kapital i finansföretagen. Samtidigt har många av de investerare som sitter på stora kassor – inte minst i statliga investeringsfonder (sovereign wealth funds) i oljeländer och Asien – gjort klart att de inte är beredda att ställa upp med mer kapital.

Varför räddade staten/Fed Bear Stearns och bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac men inte Lehman?

Det är en fråga om både marknadsmoral och framtida risker. Det är viktigt för regeringen att markera att skattebetalarna inte alltid står för Wall Streets felsteg.

Och om finansföretagen får för sig att staten alltid kommer till undsättning när det blåser snålt kan resultatet bli att det pumpas upp en ny och ännu mer förödande kreditbubbla än den som nu håller på att punktera.

Vilka står näst i tur?

Den jättelika försäkrings­koncernen AIG är redan på fallrepet och har begärt ett ”nödlån” från Fed på 40 miljarder dollar. Washington Mutual, landets största sparkassa, är också ­ mycket illa ute.

Men den snabba utförsbacken för Lehman – liksom i våras för Bear Stearns – visar att blixten kan slå ner i nästan vilket finansföretag som helst som sitter på en betydande portfölj av bostads­relaterade värdepapper – åtminstone till dess att den underliggande bostadsmarknaden börjar ­stabiliseras.

Frågetecken, frågetecken. Men en sak står klar: Den som idag ­påstår att ”det värsta är över” i den globala finanskrisen har ­bevisbördan på sin sida.