Sommaren 2006 dammsög någon börsen på röststarka A-aktier i Volvo. Ryktet sa att det var Christer Gardells bolag Cevian Capital som köpt aktier för 2,5 miljarder kronor.

Gardell hade gjort lysande affärer och miljardvinster i Lindex, Intrum Justitia och Skandia. Han hade rykte om sig att vara ett affärsgeni som fick pengarna att växa.

När han köpte in sig i bolag följde många andra efter och aktiekurserna steg.

Högkonjunkturen var på väg mot sin topp. Vissa storägare tyckte att Volvo hade onödigt stor kassa. Det höjdes röster om att dela ut mångmiljardbelopp till aktieägarna och ta lån i stället.

I täten gick den solbrände, vältalige och charmante Christer Gardell.

– De pratade om att effektivisera kapitalstrukturen. Det var bedrövligt vilken dålig insikt, kunskap och omdöme många hade, säger industrialisten Carl Bennet.

I september var Christer Gardells fond näst största ägare i Volvo med fem procent av rösterna och två procent av alla aktier. Han krävde en styrelseplats. Det talades om att stycka företaget.

– Gardell var tongivande, men inte ensam. Många storägare hakade på, säger Olle Ludvigsson, verkstadsklubbens ordförande på Volvo i Göteborg.

Statsminister Göran Persson gick ut och pratade om sin oro över att riskkapitalister skulle slå sönder nationalklenoden.

Volvos ledning och styrelse var skakad. Våldsamt ordkrig utbröt.

– Styrelsen ville under inga förhållanden ha med Gardell. Om man släppte in honom i styrelsen skulle han få kännedom om hur han skulle göra för att slakta eller stycka bolaget. Det ville man inte, säger Aktiespararnas Gunnar Ek.

– Dessutom var man väldigt rädd att han hade sin lojalitet på fel sida: att han inte skulle hålla på tystnadsplikten utan släppa information till sina uppdragsgivare, de han fått pengar från, så de hinner sälja eller köpa i tid.

Men alla var inte ledsna över maktkampen. Aktien hade skjutit i höjden. Fram till årsskiftet steg värdet på Gardells investering med uppskattningsvis 1 miljard kronor. Volvos chefer ägde optioner i företaget och såg sina privata förmögenheter växa.

Christer Gardell fick ingen plats i styrelsen men hans kampanjande fungerade. Bolaget skiftade ut 20 miljarder kronor till aktieägarna medan Volvos lån ökade med nästan 29 miljarder kronor.

Nära en halv miljard av utdelningen hamnade i Gardells fond.

Olle Ludvigsson reserverade sig mot beslutet. Han tyckte att ägarna skulle ha utdelning, men inte hur mycket som helst.

– Vi tyckte att pengarna behövdes till investeringar. Det måste ju finnas en långsiktighet, säger han.

Snart vände konjunkturen. De gyllene åren var förbi. Volvos aktiekurs föll cirka 80 procent sedan toppen 2007. Som ett monument över en finanskung som regerade börsen kvarstod tömda kassakistor.

Det senaste halvåret har cirka 8 000 Volvoanställda varslats.

Nu måste Volvo investera uppemot 30 miljarder kronor för att möta hårdare miljökrav enligt Dagens Industri. Genom att kassan har tömts måste bolaget låna för att klara det. För det senaste lånet fick Volvo betala 10 procents ränta.

– Nu hade man sannerligen behövt de 20 miljarderna. Hade man haft kvar reserverna är jag övertygad om att Volvo inte hade behövt gå så hårt fram på varselsidan som man nu tvingats göra, säger Gunnar Ek.

Åter surrar det börsrykten kring Volvo, att bolaget kan behöva ta in nya pengar från ägarna om fordonskrisen fortsätter. Frågan är om de hedgefonder och aktieaktivister som mjölkade bolaget på pengar 2007 kommer att ställa upp om det behövs.

– Det återstår att se, säger Olle Ludvigsson.

Carl Bennet skrattar bara till svar.

Christer Gardell vill inte svara på några frågor om de 20 miljarderna som delades ut till aktieägarna.

– Det var framförallt de svenska institutionerna som drev den frågan. Beslutet fattades av styrelsen där de två största ägarna är representerade, Renault och Industrivärden. Det är bättre att du frågar dem, hälsar han via sin sekreterare.

Aftonbladet/E24 har sökt styrelsens ordförande Finn Johnsson som avböjer att kommentera.