IF-Metall och TCO har inte en chans och Transport utan legenden Hasse Eriksson kommer inte upp i ringen i den här lönematchen.

För i den stenhårda skuggboxning som löneförhandlingarna på högsta nivå utgör gäller det att känna sin motståndare, då rollerna för styrelse respektive ledning kan vara de omvända vid nästa holmgång.

Och hur skulle det då se ut om självaste Enskilda Banken sänker lönerna för sina högsta tjänstemän. Det skulle kunna sätta igång en ond spiral som snabbt skulle kunna sprida sig.

Från ABB till Saab (där för övrigt vd Åke Svenssons lön är det enda som riktigt vill lyfta), och sedan vidare till Svenskt Näringsliv, med förödande konsekvenser för prisbildningen på sörmländska gods, för att landa i självaste Investor och Wallenbergstiftelsernas inre lönekabinett.

Tänk om någon skulle börja peta i den etiska varbölden ”Pirres pension” igen?

För även Wallenbergarna (vilka utgöres av kvartetten Jacob, Marcus, Peter och nestor ”Pirre” – inga andra med samma efternamn göre sig besvär) själva är, trots namnet, tjänstemän om än utsedda av sig själva tack vare att de hållit kontroll på successionsordningen i de allmännyttiga stiftelser som äger kapitalet.

Legitimiteten för de egna höga ersättningarna skapas av lönenivån för och symbiosen med de högsta tjänstemännen i portföljbolagen.

Det är visserligen en utmaning att försvara dessa löner både gentemot aktieägarna och en bredare allmänhet.

För aktieägarna är det en utmaning att förstå att lönen för SEB:s vd ska vara dubbelt så hög som den Lars Thunell lyfte 1997 samtidigt som aktiekursen är en tredjedel av vad den var då.

(Jämförelseåret 1997 är valt genom att det är den äldsta tillgängliga årsredovisningen på SEB:s hemsida. Hade vi backat till 1993 då aktiekursen var i nivå med den rådande så hade direktörernas köpkraftsutveckling sannolikt haft än bättre hävstång).

Vad är det nu de högsta cheferna får betalt för? Värdeskapande, hette det så?

För allmänheten och dess representant staten är det också svårt att förstå och försvara den totala bristen på taktkänsla.

Det gäller inte minst mot bakgrund av att den rådande finanskrisen tydliggjort att den mest bärande väggen i bankhuset SEB i slutändan utgörs av den svenska staten.

Och det är faktiskt den nuvarande styrelsen och ledningen som har sett till att denna statliga ”balk” har fått bära allt mera tyngd genom SEB:s ”subprime”-liknande expansion i österled. Och verkar man i denna politiska miljö så borde man förnuftsmässigt ta politiska hänsyn i det rådande klimatet.

Men politik handlar ju också, enligt Olof Palme, om att vilja. Och är det något man vill så är det tydligen att försvara denna lönenivå, även om det blir lite ”gläfs” i media (som i denna lilla krönika).

För det går att komma undan med det mesta. En tydlig parallell är Stora Ensos tidigare koncernchef Jukka Härmälä som också varje år fick ut sin bonus trots att företaget inte ens var i närheten av att nå sina finansiella mål. Dessa mål sades först vara det som bonusen grundades på.

Men på grund av de katastrofala förvärv och försäljningar av företag och verksamheter som Jukka Härmälä och styrelsen genomförde var de finansiella målen i realiteten en hägring i den ekonomiska öknen. Så då fick man helt enkelt hitta på något annat.

Härmälä lyckades nämligen med uppenbar bravur uppfylla något som kallades ”personliga mål”, vilket gjorde att han i alla fall kunde realisera stora delar av sitt bonusutrymme.

Vilka mål och vilka insatser som premierades är svårt för en utomstående att förstå. Men en gissning som är lika god som någon annan är att han kanske hade en förbluffande god förmåga att ”gissa rätt antal kottar” i julsäcken på den årliga julgrans-, förlåt, bolagsplundringen.