De stora kreditförlusterna på 6,7 miljarder kronor är förstås det som sticker ut mest i Swedbanks kvartalsrapport. Det är högre än väntat och i nivå med chocksiffrorna från första kvartalet. Det är naturligtvis de omskrivna problemen för ekonomierna i Baltikum som fortsätter att bita stora sjok i den gamla sparbankens lönsamhet, där förlusten för kvartalet låg på 2,9 miljarder kronor, efter kreditförluster på 4 miljarder kronor.

Det är lite märkligt att Swedbank, till skillnad från exempelvis norska DnB Nor som tog en större nedskrivning för sin baltiska verksamhet, kan motivera en stor goodwillpost för denna verksamhet som för det första halvåret redovisat en rörelseförlust på närmare 6 miljarder kronor och som på helårsbasis kan beräknas ha förbrukat större delen av det egna kapital som verksamheten hade vid ingången av året.

Men om banken har blivit rejält svedd av sina överhettade satsningar i Baltikum, så har man blivit både stekt, kokt och rökt i Ukraina. För där har kreditportföljen i det närmaste imploderat.

Trots att kreditportföljen bara är en tiondel av den i Baltikum så är kreditförlusterna under kvartalet hälften av dem i Baltikum eller 2 miljarder kronor. Under det första halvåret uppgår de samlade förlustreserveringarna till runt 20 procent av de utestående lånen vid början av året, att jämföra med runt 5 procent för Baltikum.

Det skulle vara intressant att få förklarat varför kreditkvaliteten i Ukraina är så mycket sämre än Baltikum; om det har att göra med den faktiska devalvering som har skett där och om motsvarande förluster skulle kunna uppstå om exempelvis Lettland tvingas släppa sin valutabindning till euron.

Det som ändå håller Swedbanks verksamhet någorlunda på benen är den svenska bankverksamheten, som fortsätter att uppvisa mycket stor stabilitet, och därtill inte minst den svenska statens insatser för att hålla igång ekonomin och stötta bankerna.

De svenska kreditförlusterna är trots den snabbt fallande tillväxten i ekonomin och den rekordhöga arbetslösheten mycket låga. De extremt låga styrräntorna och bankens billiga finansiering via Riksbanken och genom det statliga garantiprogrammet, vilka både är indirekta och direkta subventioner, är mycket viktiga förklaringar till att kreditförlusterna är så låga och att Swedbank kan refinansiera sig på nivåer som gör att banken kan hålla sig på banan.

Att banken nu går ut och pratar om behovet och inte minst möjligheterna att öka sina egna marginaler på utlåningen i Sverige är i ju i det perspektivet inte så lite stötande. Det blir ett paradexempel på när staten tar på sig risken om det går snett, och tar symboliskt betalt, medan aktieägarna får full pott om det går bra, vilket för övrigt tycks vara den känsla som marknaden luktat sig till denna dag.