TILL SIST | Andreas Cervenka, reporter & krönikör

Sparbankstiftelsernas Förvaltnings AB ägde våren 2007 aktier i Swedbank för 25 miljarder kronor. Bolaget var då en av Sveriges största och rikaste stiftelser och en av landets större aktieägare. Idag återstår i princip inte en krona.

I mars tvingades bolaget lämna ifrån sig alltihop till långivarna Folksam, statliga Svensk Exportkredit och österrikiska Erste Bank.

Borta är också merparten av de 300 miljoner kronor som ägarna, elva sparbanksstiftelser, tack vare det stora aktieinnehavet kunde ge bort varje år till idrott, kultur och forskning runt om i landet.

Från stiftelserna har det höjts irriterade röster mot Folksams bryska agerande. Men mer intressant är frågan hur man kan spela bort 25 miljarder kronor på mindre än två år.

Förklaringen är ett rent huvudlöst risktagande. Förvaltningsbolaget nöjde sig inte med den makalösa kursuppgången i Swedbank under 2007 och 2008 utan köpte på sig fler aktier för lånade pengar. När Swedbank gjorde nyemission kontaktades den brokiga skaran av kreditorer ovan som ställde upp med ytterligare 1 miljard. Varför bolaget gav sig in i denna potentiellt dödliga hasard är svårt att förstå.

Av bolagsordningen framgår att syftet är att främja sparbanksrörelsen. Det står ingenting om en skyldighet att ställa upp i nyemissioner eller att behålla makten i banken. Den styrelse som beslutat om denna offensiva strategi är inte direkt veteraner från Wall Street utan landshövdingar och avdankade politiker ledda av den före detta Dramatenchefen Ingrid Dahlberg.

En annan stiftelse som kört i diket är Östersjöstiftelsen ledd av förre LO-ekonomen och glade aktieamatören P-O Edin. Även han har tagit stora risker. Det är kanske dags att ställa hårdare krav på de som är satta att sköta samhällsnyttiga pengar. Kanske med start redan nu på torsdag.