Hur lyckades Bernard L Madoff under decennier komma undan med en bluffond som skapade luft av 50 miljarder dollar?

Snart en vecka efter att Bernard L Madoff lät sin livslögn brisera som en granat i knät på sina söner är frågetecknen fler än svaren kring bedrägeriskandalen.

Men hur gick det hela egentligen till? Hur kunde Madoff lura respekterade kunder och gäcka övervakningsmyndigheter i årtionden?

De senaste dagarna har det i framförallt amerikanska medier framkommit allt fler detaljer om upplägget i den mycket hemlighetsfulla firman Bernard L Madoff Investment Securities LLC som han grundade redan 1960.

Först själva tillvägagångsättet. Bernard Madoff byggde sitt rykte på en nästan kusligt jämn avkastning år efter år. En av de fonder, Fairfield Sentry, som byggde på Madoffs placeringar, hade fått pengarna att växa med minst 11 procent per år i 15 år. Avkastningen var svagt positiv, månad efter månad. Det fick tidningen Barron’s att redan 2001 ifrågasätta hur det kunde gå till. Då hade Fairfield sedan starten 1989 bara haft fyra månader med minus. Mellan 1990 och 2001 var den lägsta avkastningen 11 procent och den högsta 18 procent.

Under 2008, det svartaste året på aktiemarknaderna i mannaminne, hävdade Madoff att hans investeringar stigit med 5,6 procent till och med november.

Den amerikanska övervakningsmyndigheten SEC fick redan 1999 tips om att Madoffs siffror var för bra för att vara verkliga utan att ingripa vilket nu lett till saftig kritik och en intern utredning.

Redan 1992 avslöjade SEC att två revisorer i Florida utan licens att sälja värdepapper lockat investerare att pumpa in 440 miljoner dollar med löften om osannolikt höga avkastningar hos en hemlig förvaltare. Den hemlige förvaltaren visade sig vara Bernard Madoff, som dock sade sig inte känna till att revisorerna samlat in pengarna olagligt, enligt en artikel i Wall Street Journal.

Flera investerare som inte kunde förstå hur Madoff kunde prestera så spöklikt jämna siffror avstod från att sätta in pengar. Inte minst när det framkom att redovisningen av Madoffs firma sköttes av en liten byrå med kontor i ett enda rum i lilla Rockland County, en förort utanför New York.

Hur påstod sig då Madoff tjäna sina pengar?

Han använde sig en inte alls ovanlig strategi.

Strategin, så kallad ”split-strike conversion” involverar användandet av optioner, det vill säga kontrakt som ger rätten men inte skyldigheten att köpa eller sälja ett värdepapper till ett visst pris vid en viss tidpunkt.

Enligt utdrag som skickades till Madoffs kunder och handlade han med optioner knutna till indexet S&P 100.

Dokument över Madoffs affärer som Wall Street Journal tagit del av visar på ett exempel. Den 12 november i år tog Madoff ut 500 000 dollar som var placerade i amerikanska statsskuldsväxlar och köpte ett 35-tal aktier i bolag som Exxon, Microsoft och Procter & Gamble. Han köpte samtidigt 11 säljoptioner på S&P 100 för 19 591 dollar och sålde eller ”ställde ut” 11 köpoptioner på samma index vilket gav en intäkt på 17 369 dollar. I båda fallen spekulerade han i en nedgång för indexet, som ett sätt att skydda aktierna mot fallande kurser.

Det beskrivs som en ganska simpel och vanlig strategi.

Den veckan rasade amerikanska börsen med 10 procent och den 19 november sålde Madoff optionskontrakten med en nettovinst på 35 000 dollar, som dämpade nedgången på aktierna.

Problemet är bara att för att kunna generera de påstådda avkastningarna på en portfölj så stor som Madoffs, 17 miljarder dollar, skulle det krävas handel med enorma volymer optioner. På samma sätt som det krävdes 22 kontrakt för att skydda sin investering på 500 000 dollar skulle det krävas 22 000 för att skydda 1 miljard dollar, konstaterar WSJ.

Volymer av den storleken syntes inte i handelsstatistiken. Den 11 november omsattes tillexempel bara 393 köpoptioner i S&P 100.

Madoffs affärer gjorde alltså inget avtryck i den verkliga handeln. När Bernard Madoff fick frågor om det ska han ha uppgivit att firman handlade med icke-noterade optioner så kallade OTC.

Det var alltså svårt att kontrollera om de affärer som påstods ligga till grund för de imponerande vinsterna verkligen existerade.

Personer på Wall Street uppger för flera medier att det helt enkelt är omöjligt att genomföra Madoffs placeringsstrategi i den skala han hävdat utan att kraftigt påverka priset på optionerna och i sin tur sabotera hela upplägget. Dessutom borde den inte kunnat ge stadig avkastning i dåliga marknader eftersom den mildrar förluster, men suddar inte ut dem.

Men Madoff påstod sig gå mot strömmen även när börsen rasade.

Det var ett annat skäl till att flera investerare undvek Madoff efter att ha tagit en närmare titt.

Nu pekar mycket på att handeln helt enkelt inte existerat i verkligheten. SEC som just nu har 60 personer som går igenom pappren hos Madoff har redan sagt att de hittat vad som verkar vara rena förfalskningar av kontoutdrag och andra dokument.

På Madoffs kontor fanns också förvånansvärt lite personal i administrationen med tanke på storleken på placeringarna. På sjuttonde våningen i den byggnad där Madoff hade sitt kontor fanns bara två dussin anställda och där släpptes andra ur personalen sällan in, skriver New York Times.

Om Madoff hade några medhjälpare eller inte är ännu oklart, men hittills har inga misstankar eller anklagelser riktats mot någon annan än Bernard Madoff själv.

En annan fråga är vad de 50 miljarder dollar som Madoff själv hävdat att hela bedrägeriet kostat i förluster tagit vägen.

Olika fonder, banker, stiftelser och förmögna privatpersoner har hittills tillkännagivit att de haft sammanlagt 24 miljarder dollar i förvaltning hos Madoff, enligt WSJ.

Men med så många varningsflaggor, hur kunde då Madoff lyckas?

En teori är det sätt han marknadsförde sin firma och till vilka kunder han gjorde det.

Bland listan på de som gått bet finns horder av människor ut den yppersta sociteten som entreprenören Carl Shapiro som uppges förlorat över en halv miljard dollar, Fred Wilpon, ägare av New York Mets, fastighetsmagnaten Morty Zuckerman, regissören Steven Spielberg, chefen för Dreamworks Jeffrey Katzenberg, stiftelsen efter Nobelpristagaren Elie Wiesel och många fler, plus en rad storbanker och rika familjer i Europa, ofta via hemlighetsfulla hedgefonder och privatbanker i Geneve.

Madoff fick ofta klienter via rekommendationer från människor han träffade via olika välgörenhetsorganisationer. Hans familj ska också ha spelat en viktig roll.

Ingen verkar ha avskräckts av den bristfälliga informationen eller ställt de enkla frågorna, trots att det handlade om både sofistikerade och smarta personer, en verklig elit i samhället.

Kanske just därför.

Att investera hos Madoff blev som ett medlemskap i en exklusiv klubb, en biljett till de fina cirklarna, konstaterar bland annat Kinney Zalesne i WSJ. Tidigare brukade bedragare rikta in sig på lätta byten som äldre och outbildade. På senare tid, i fallet Madoff liksom advokaten Marc Dreier som lurat hedgefonder på 380 miljoner dollar, har det handlat om den exakta motsatsen.

Kanske, skriver WSJ, just på grund av att eliter inte ställer de grundläggande frågorna till andra eliter.