”Alla är vi jämlika, men några, som storbankerna, i synnerhet storbanker i kris, är mer jämlika än andra, nästan förmer.” Denna lätt travesterade orwellska utsaga ger en god beskrivning av rangordningen inom såväl det internationella som det svenska finansiella systemet.

Svajande storbanker hålls under armarna med hjälp av statliga insatser, läs subventioner, där staten och skattebetalarna bär en allt större del av riskerna utan att få eller ta betalt.

Tillsynsmyndigheterna, Riksbanken och senast Finansinspektionen, anlägger breda ”visuella” fält mellan sina smala kontorsfingrar när de gör och tolkar sina ”stresstester” av dessa banker.

I inget fall lyfter de fram vad de statliga stödinsatserna betyder för bankernas och i synnerhet de mest riskfyllda bankernas intjäning. Finansinspektionen gör sina riskbedömningar i ”dialog” med bankerna.

Och det är klart att alla banker gör allt för att visa att de inte behöver mera kapital i nuläget. Mindre ”systemkritiska” institut, som Carnegie i Sverige, plockas i stället av banan utan pardon.

För svensk del handlar det främst om Swedbank men även om SEB, där statens insatser i form av sänkt styrränta, Riksbankens allt större utlåning, det statliga garantiprogrammet och insättningsgarantin har utvecklats till allt större subventioner av deras refinansiering i takt med att riskerna i deras balansräkningar (framför allt utlåningen i Baltikum och Östeuropa) har blivit allt mer uppenbara.

När det svenska bankstödsprogrammet sjösattes i höstas beskrevs det svenska banksystemet som mycket robust av den ansvarige finansmarknadsministern Mats Odell.

Finansinspektionen gjorde å sin sida ett stresstest av bankerna och visade grön flagg. De potentiella riskerna i exempelvis Baltikum kunde bankerna hantera och skulle inte överdrivas.

Problemet beskrevs enbart som att likviditeten hade torkat upp och där staten med sitt systemansvar behövde vrida på kranarna.

Dels genom att utöka insättningsgarantin för allmänhetens inlåning, dels införa ett garantiprogram för bankernas upplåning i andra valutor än kronor, och dels öka utlåningen från Riksbanken.

Några solvensproblem till följd av växande kreditrisker handlade det inte om och prissättningen för dessa garantier och stöd utformades därefter.

För även Riksbanken skriver i sin senaste stabilitetsrapport från i förra veckan att det idag handlar mer om kreditrisker än likviditetsrisker i banksystemet (vilket det egentligen har handlat om hela tiden).

På något sätt lyckas emellertid Riksbanken inte riktigt anlägga detta synsätt på de svenska bankerna. Riksbanken skriver exempelvis att ”i ett internationellt perspektiv är de svenska bankerna i nuläget välkapitaliserade”.

Riksbanken borde veta bättre. Det handlar mer om hur riskerna i balansräkningen ser ut än om ett par procentenheter hit eller dit i ”kärnprimärrelationen” och dessa risker har inte Basel II-reglerna fångat.

Det hela blir som att jämföra bärigheten för 12 centimeter tjock kärnis en smällkall decemberdag med 12 centimeter våris en solig och varm aprileftermiddag. Och i det sammanhanget är det svårt att hitta något mer poröst än krediter till Baltikum och Ukraina.

Man kan i sammanhanget lyfta fram att den isländska centralbanken i september förra året visade att landets banker både var de mest välkapitaliserade och lönsamma i Europa. Hur ser det ut på Island idag?

Så i takt med att det blivit uppenbart att det handlar om kreditrisker har de statliga insatserna för bankerna fått ett allt större inslag av direkta subventioner. Och ju större kreditrisk ju större subventioner.

För Swedbank som är den mest riskfyllda banken är dessa subventioner uppenbart störst. Ett tydligt exempel är den statliga garantin som banken utnyttjat för 243 miljarder kronor av sin upplåning.

För detta betalar Swedbank en garantiavgift på 0,5 procent plus det genomsnittliga priset för att försäkra sig mot risken att banken ställer in betalningarna (så kallade ”Credit Default Swaps”, CDS) före den 31 augusti i fjol, vilket var 0,33 procent.

Idag kostar det tre procent av kreditbeloppet att försäkra sig mot betalningsinställelse för Swedbanks icke garanterade femåriga euroobligation.

Det är dubbelt upp mot SEB och tre gånger högre än SHB och Nordea. Utgår man från CDS-priset på de icke garanterade obligationerna så är subventionen värd upp emot fem miljarder kronor på årsbasis.

Man kan hävda att priset skulle kunna vara lägre på den garanterade upplåningen, men man kan å andra sidan hävda att priset på CDS-kontrakten skulle vara högre om inte banken hade denna statliga garanti i ryggen för sin nyupplåning.

Det är möjligt att obligationsköparna är ”amatörer” som inte förstår hur stabila bankerna verkligen är, men hur trovärdiga är professionella ”bankmän”?

Sanningen är också att banken knappast skulle klara sig om den behövde refinansiera sig på den ”icke garanterade nivån” eftersom den inte skulle kunna rulla över dessa högre upplåningskostnader på sina kunder.

Samma sak gäller insättningsgarantin för inlåning upp till 500 000 kronor, för vilken bankerna betalar 0,1 procent. Även detta blir en stor subvention för de mest riskfyllda bankerna.

Det är bara att räkna ut vad det skulle kosta för Swedbank att ersätta inlåning från allmänheten med icke garanterad upplåning via kapitalmarknaden.

Och även utlåningen från Riksbanken och de sänkta styrräntorna har stora inslag av subventioner över sig. De senare har ju sänkt risken allmänt i systemet, åtminstone på kort sikt, vilket delas av alla banker och låntagare, men bankerna har tagit lite mer eftersom de utnyttjat de sjunkande räntenivåerna till att öka sina räntemarginaler.

Aktiekurserna för Swedbank och SEB har åkt jojo de senaste veckorna beroende på hur stor risken för en nära förestående lettisk devalvering har bedömts.

Detta är i sin tur helt kopplat till om Internationella Valutafonden (IMF), EU-kommissionen, samt Sverige och några andra länder går in med sina utlovade nödkrediter till Lettland.

För utan detta stöd lär inte den lettiska staten kunna infria sina åtaganden, vare sig det gäller att betala ut löner eller försvara latens peg gentemot euron.

Det allmänna resonemanget tycks vara att med utbetalningen av detta stöd skulle en hel del av de mest akuta riskerna för en devalvering och därmed även riskerna i de svenska bankernas utlåning lyftas bort.

Det är tveksamt om detta är något mer än önsketänkande. Många bedömare, såsom exempelvis Deutsche Bank i en färsk analys, anser att det är sannolikt att om dessa nödkrediter betalas ut så kommer det även kopplas krav på stora skuldavskrivningar från bankerna. För någonstans får det väl vara ett slut på alla dessa subventioner.

Så det är inte så mycket för Borg och Odell att tveka om ”även om det gör ont när banker brista”. Kräv in nytt kapital nu!