Idag presenterades villkoren för Swedbanks nyemission på 15 miljarder kronor. De gigantiska summorna till trots har bolagets aktieägare rekordkort tid på sig att hantera emissionen, 17 dagar.

Pressade emissionsscheman bidrar till att mindre aktieägarna riskerar stora förluster i samband med kapitalanskaffningarna.

Vid vårens nyemission i Nordea gick småägare miste om värden på en kvarts miljard kronor. I SEB:s emission handlade det om drygt 300 miljoner kronor. Pengar som försvann därför att ägarna varken tecknade nya aktier eller sålde sina rätter.

Bakom det ligger en kombination av att bolagen inte klarade av att förklara emissionen, och det snäva tidsschemat.

Det finns en tradition i Sverige att i första hand göra så kallade företrädesemissioner som riktas till alla ägare. Det är dock en process som kräver tid. Det utnyttjas numera av olika hedgefonder, som kan pressa aktiekursen.

Oro för sådana blankningsattacker gör att bolagen köper garantier för att få in beloppen, och samtidigt sätter teckningskursen lågt för att göra nyemissionen så attraktiv som möjligt. Den som inte deltar får sitt ägande utspätt.

Låg teckningskurs, kort tid och intresse att teckna aktien innebär lägre risk för garanterna. Och ju mindre risk garanterna tar, desto mindre kräver de betalt. I teorin fungerar det snabbt och smidigt.

I praktiken är det ett system anpassat för proffsägare med både tid och kompetens. För småägare som inte är vana är det nästan omöjligt att hänga med i svängarna.

Ett talande exempel är skillnaderna mellan årets och 1993 års nyemissioner i SEB. Bägge emissionerna kom till under liknande former: galopperande kreditförluster, fallande förtroende och hård press från marknaden.

Skillnaden är att 1993 hade aktieägarna 56 dagar på sig att värdera, analysera och reagera på emissionen. I vårens nyemission tog det 20 dagar från detaljer till sista dag för handel med rätterna. Och i våras hade ägarna bara åtta bankdagar på sig att handla med rätterna. Lika ont om tid får nu Swedbanks ägare. I bästa fall.

Läsare vittnar om att rätterna inte fanns tillgängliga när handeln inleddes. De ägare som inte visste hur de skulle hantera rätterna, eller helt enkelt inte var på plats under den korta teckningstiden, gick miste om betydande belopp.

Rätterna blev värdelösa för innehavaren och det emitterande bolagets styrelse kunde istället fördela dem efter eget tycke och smak till andra som därmed fick ekonomiska fördelar.

Från Nordea fick E24 i våras det föraktfulla svaret att passiva ägare bör investera i fonder istället för i aktier. Men Sverige är en aktieägande nation. Politikerna och företagen har gjort Medelsvensson till aktieägare, men inte brytt sig om att lagstifta så att dess intressen bevakas.

Det vanliga är att en kund som har en aktiedepå får sina rätter sålda automatiskt sista dagen om inte kunden gett annan order. Men för alla dem som bara har VP- konto finns ingen sådan service.

Som specialister på att ta hand om andras pengar kan man tycka att bankerna har ett större ansvar. Som garant för allmänhetens förtroende för finansmarknaden kan man tycka att Finansinspektionen skulle bry sig.

Som tacksamma privatiserare av statliga företag till allmänheten kan man tycka att politikerna skulle lagstifta till skydd för konsumenterna.

Det är dags att skapa ett regelverk som inte tillåter att de små aktieägarna missgynnas vid nyemissioner.