För investerarna ser detta allt mer som ”sunk cost” och tittar istället på hur den underliggande intjäningen utvecklas. Och med ett räntenetto som krympte snabbare än väntat, och som kan förväntas fortsätta krympa när banken ska förlänga löptiden på sin upplåning, så är det svårt att se någon större lyftkraft i detta bokslut.

Banken, liksom de flesta analytiker, tror att den kan gå med vinst i år. Bankens risktagande har visserligen sjunkit men den växande europeiska oredan kan fortfarande ge negativa överraskningar där Lettland och Ukraina fortfarande är att betrakta som ekonomiska ”svarta hål” där de politiska och ekonomiska riskerna fortfarande är mycket stora.

Även om Swedbank har börjat gå på egna ben, så har den fortfarande stort stöd av de utställda statliga kryckorna. Finansieringen med statliga garantier svarade vid årsskiftet för 17 procent av Swedbanks totala upplåning och inkluderar man upplåningen via Riksbanken så stiger den till 25 procent.

Andelen har visserligen minskat under det senaste kvartalet, men det finns alltså fortfarande ett betydande inslag av direkta statliga subventioner i Swedbanks intjäning.

Ett annat inslag som fortsätter utgöra en rejäl spricka i bankledningens ansträngningar att få banken att framstå som en verksamhet som vilar på ekonomisk realism och sunt förnuft är förfäktandet att verksamheten i Baltikum fortfarande har ett rejält övervärde som motiverar att den goodwill som uppstod när banken förvärvade minoriteten i Hansabank är intakt.

Totalt handlar det om 12,6 miljarder av koncernens goodwill på 15,4 miljarder kronor.

Försvarar av detta övervärde i den gravt olönsamma baltiska verksamheten kontrasterar en hel del mot omvärldens syn, där skillnaden mellan bankens bokförda egna kapital och marknadsvärdet (”substansrabatten”) är runt 14 miljarder kronor.

För även om man, som banken tycks göra i sitt ”impairment test”, bortser från den nuvarande förlustnivån och blickar fram emot en stabil tillväx från 2013 fram till år 2042(!) så har även den underliggande intjäningen krympt med närmare 40 procent jämfört med fjolåret och det är en trend som kan förväntas fortgå under de närmsta åren.

Beaktar man fjolårets baltiska rörelseförlust på 11 miljarder och att verksamheten kan förväntas generera fortsatt stora förluster i år blir det inte mindre svårt att förstå att exempelvis den lettiska verksamheten har något större värde och än mindre övervärde.

Bankledningen hävdar att frågan är av mindre betydelse eftersom goodwillen ändå inte räknas in i det riskbärande kapitalet. Så då är det väl bara att skriva bort den då så slipper ni detta eviga klankande.