Det är svårt att tolka Marcus Wallenbergs förklaring till sin reträtt på något annat sätt än att SEB:s styrelse faktiskt inte har förstått innebörden i de villkor som regeringen har satt upp för att delta i bankgarantiprogrammet.

Det framstår som ytterst märkligt. Det handlar inte om hjärnkirurgi direkt utan om två enkla villkor: stopp för bonusar och frysta fasta löner för de fem bäst betalda i bankens ledning.

Men huvudnumret i den här märkliga och nära nog tragiska historien är ändå den totala brist på omdöme och förmåga att leva sig in i hur fattade beslut uppfattas av omgivningen som Marcus Wallenberg och de övriga i SEB:s styrelse har visat. Annika Falkengren har naturligtvis också ett jättelikt ansvar.

Kunder, anställda, aktieägare, statsministern, finansmarknadsministern, oppositionsledaren och många andra har reagerat på lönehöjningen. Många är förvånande, andra är provocerade och en hel del är heligt förbannade.

Men förutom den faktiska lönehöjningen på 2 miljoner kronor har bankens sätt att försöka dölja beslutet också väckt ilska.

Hur det strategiska resonemanget kring ett sådant beslut har sett ut blir man väldigt nyfiken på. Vem i styrelsen, ledningen eller informationsavdelningen kläckte den briljanta idén att mörka vd:s lönehöjning för 1500 aktieägare på Cirkus i förra veckan? 10 dagar före nyemissionen på 15 miljarder kronor?

Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta.