Tar det aldrig slut? Det är en fråga som bankanställda i några hundra städer världen över möjligen ställer sig när de ser ut över uppretade folkmassor från sina glåmiga kontorsbyggnader. Särskilt som de allra flesta i denna belägrade bransch är vanliga hårt arbetande människor för vilka multimiljondollarbonusar och frasiga kalvskinnsfåtöljer på tiotusen meters höjd är lika avlägsna företeelser som allsvenska fingeravtryck på Champions Leaguepokalen.

Precis som de flesta folkliga uppror grundar sig hata bankrörelsen på en upplevd orättvisa. Ironiskt nog är det engelska ordet för just rättvisa, equity, en stor bov i dramat. Mer om det strax.

Men finns det då något fog för den massiva kritiken? Låt oss börja med att öppna locket till lilla sifferlådan.

1989 tjänade cheferna för USA:s sju största banker i genomsnitt 2,8 miljoner dollar om året. Det motsvarade hundra gånger den amerikanska medianinkomsten. 2007 hade lönen stigit till 26 miljoner dollar, eller femhundra gånger en vanlig årsinkomst.

Siffrorna är inte hämtade från en banderoll som hålls upp av en skäggig yngling i Chicago utan från ett mer oväntat håll. En intressant sak med finansbranschen är nämligen att den mest skoningslösa kritiken tycks komma från de som besitter den största kunskapen.

Få institutioner är så inlästa på ämnet som Storbritanniens centralbank Bank of England, omringad som den är av flera av världens största finanshus.

Bank of Englands chef för finansiell stabilitet, Andrew Haldane, höll i början av den gångna veckan ett tal som var en sådan brutal uppgörelse med det moderna bankväsendet att det lika gärna kunde varit ett manifest för Occupy Wall Street.

Även om han formulerar kritiken på brittiskt lågmäld och högoktanigt intellektuell bankprosa snarare än genom att skrika slagord filéas problemet till sist så effektivt att bara själva kärnan återstår: frågan om risk.

Varför är detta så viktigt? Därför att få skulle tacka nej till att hjula i badbyxor på en två meter bred planka för tiotusen kronor. Men lika få nappar om plankan hissas trettio meter upp i luften. Risken har förändrats. Spänns ett rejält skyddsnät under ändras kalkylen återigen radikalt.

I slutet på 1800-talet tog bankers aktieägare enorma risker. Gick det illa fick de betala allt ur egen ficka och kunde själva gå i konkurs. Försiktigheten med spararnas pengar var av lätt insedda skäl stor.

Detta luckrades gradvis upp och efter 1930-talskrisen förändrades branschen för alltid. Med början i USA infördes insättningsgarantin som innebar att staten tog över det yttersta ansvaret för kundernas sparpengar. Ägarnas förlustrisk begränsades.

Det krävs ingen professur i finansiell teori för att inse konsekvenserna: det lönade sig för aktieägarna att börja ta betydligt större risker. Detta har bland annat skett genom att bankerna under decennier ökat sin skuldsättning kraftigt. Hög belåning betyder större risk och hög risk är lika med hög potentiell avkastning på aktiekapitalet.

I vår tid har bankerna blivit så stora och deras belåning så våldsam att samhället tvingats att garantera inte bara sparkonton utan även bankernas skulder.

Andrew Haldane konstaterar att aktieägarna idag bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent av makt och vinster. De som styr bankerna har med andra ord en helt annan agenda än de som får betala om det går snett.

Denna explosiva ekvation har förstärkts av att även bankernas ledningar belönats efter avkastningen på aktiekapitalet, equity på engelska. Föga förvånande har denna avkastning stigit från under 10 procent i början av 1900-talet till i vissa fall 30 procent för några år sedan.

Vinnare: kortsiktiga ägare och bankdirektörer. Förlorare: alla andra.

Allt detta blåste upp en gigantisk bankbubbla. 2006 uppgick bankvinsterna globalt till 788 miljarder dollar, mer än i någon annan bransch på jordklotet, enligt konsulfirman McKinsey. I en rapport i början av 2008 spådde McKinsey att vinsterna skulle dubblas fram till år 2016. Något kom emellan.

Vad göra? Förutom en rad åtgärder varav en del redan är på gång, som exempelvis högre kapitalkrav, har Andrew Haldane också ett annat och förbluffande enkelt förslag: Ändra hur banker mäts och hur chefslöner sätts från dagens fokusering på kapitalets avkastning, return on equity eller ROE på fikonspråk, till ROA, return on assets, vilket betyder avkastning på samtliga tillgångar.

Något som speglar riskerna väsentligt bättre och inte belönar skuldsättning på samma sätt. Om vd-lönerna hade satts efter denna måttstock hade USA:s mäktigaste bankdirektörer fått se sin lön stiga från 2,8 miljoner dollar 1989 till 3,4 miljoner dollar 2007.

Sudda bort ett e och skriv in ett a. Möjligen låter det för alldeles för lätt att vara sant. Men på en punkt skiljer sig inte banker från all annan mänsklig verksamhet. Det bor en djävul i detaljerna.