Den höga utlåningstillväxten och skuldsättningen hos såväl företag som hushåll innebär ökade risker för bankerna. Men sannolikheten för problem bedöms som låg av såväl Riksbanken som bankerna själva. Med en stark konjunktur utan några stora moln på himlen är det föga förvånande.

När hedgefonden Long Term Capital Management gick omkull 1998 sände det chockvågor runt om världens finansiella marknader. När hedgefonden Amaranths körde i diket i september efter misslyckad spekulation i naturgas märktes knappt.Det säger en hel del om styrkan i det finansiella systemet. Likviditeten flödar och bankerna slåss om att få låna ut pengar till företag och hushåll. I Sverige har utlåningen till hushåll växt med nära tio procent om året sedan 2000, och nådde under 2006 omkring 13 procent.

De europeiska hushållen är skuldsatta som aldrig förr och det reser naturligtvis en del frågetecken. Enligt Europeiska Centralbanken, ECB, bedöms dock risken för en markant försämring av hushållens betalningsförmåga som mycket låg. Till de risker som ändock lyfts fram hör känsligheten för prisförändringar i hushållens tillgångar, då främst bostadspriser samt en ökad exponering mot marknadsrisker i form av finansiellt sparande på aktiemarknaden.

Med stigande belåning blir hushållen mer känsliga för räntehöjningar men de låga räntorna innebär en i princip oförändrad räntebörda för hushållen och det är fortfarande lågt till toppnivåerna som nåddes 1989-1990. Idag är skuldsättningen lika hög men räntebördan mindre än hälften så hög som då. Även här kan man förvisso argumentera för att det är en kalkyl som bygger på optimistiska prognoser, i detta fall fortsatt låga räntor, men det finns exempel på länder med väsentligt högre skuldsättning än Sverige som absorberat räntehöjningar utan märkbart försämrad kreditvärdighet hos hushållen. Så trots en ökad medvetenhet hos bankerna om bostadsprisernas betydelse, och uppgång, bedöms risken som låg. Historiskt har också hypotekslån varit den kanske säkraste av alla lånekategorier och de kreditförluster som uppstår hör främst till företagsutlåningen.

Även där har riskerna för bankerna ökat i Europa och det beror på en högre skuldsättning hos bolagen samt svårigheter att ta betalt för risken i utlåning. Värderingen av risk är mycket låg och kallas av ECB för ”pricing for perfection”, med andra ord bygger den på att inget går snett. Det som nu sker är att det i Europa görs fler nedgraderingar av kreditrating än uppgraderingar, men det har inte avspeglats i marknadsvärderingen av risk, inte heller bankernas prissättning av denna. En förklaring är hård konkurrens i sektorn där marginalerna krymper på all form av utlåning och större volymer är det enda sättet att kompensera för detta. Men i Sverige är företagens skuldsättning sjunkande i förhållande till deras tillgångar och ligger nu på omkring 50 procent enligt Riksbanken, mot 70 procent 1991.

Så trots den snabba utlåningstillväxten har det också motsvarats av en rejäl vinstökning på företagssidan och för hushållen har ökad skuldsättning inte inneburit högre ränteutgifter i förhållande till den disponibla inkomsten. Naturligtvis skulle en rejäl sättning på bostadsmarknaden slå hårt, liksom kraftiga räntehöjningar. Men det är mycket osannolikt, och kanske är det så att scenariot med ”pricing for perfection” inte bara är optimistiskt, utan faktiskt också det mest realistiska.