I januari 2008 förutspådde den amerikanske ekonomen Nouriel Roubini – ofta kallad Dr Doom – pricksäkert den finanskris och det globala elände som spred sig på allvar efter sommaren. Några andra analytiker gav också allvarliga varningar, men få förutsåg till fullo den förödande kraften i höstens kris, som har överraskat de flesta. Först förfrös finanslivet och sedan kom senhöstens tvära inbromsning för världshandeln och industrin.

När prognosmakarna uttalar sig om 2009 är enigheten bedövande: visserligen är framtiden ovanligt svårförutsägbar, men världen skakas av en synkroniserad recession. Det nya året kan bli det värsta sedan depressionen på 1930-talet, eller åtminstone att jämföra med oljekrisens år 1974.

Och frågorna hopar sig inför det år som just inletts.

•  Kommer recessionen att leda till förlamande deflation i ett flertal länder?

•  Vilken effekt får de extremt låga styrräntorna?

•  Hur blir prisutvecklingen för råolja, mat och andra råvaror efter de vilda prissvängningarna 2008?

•  Kan börserna och kreditmarknaderna börja repa sig?

•  Kommer krisen i Väst att driva på en global maktförskjutning mot Öst och Syd?

•  Hur stabila är egentligen auktoritärt styrda länder som Kina och Ryssland om tillväxten faller riktigt hårt?

•  Kommer antalet arbetslösa i världen att öka med 20 miljoner, som FN-organet ILO förutspått?

•  Hur blir Barack Obamas första år som USA:s president, och vilken effekt får hans stimulanspolitik?

•  Kommer finansieringen av de enorma stimulanspaketen att tränga undan välskötta utvecklingsländer på kreditmarknaderna?

•  Kan recessionen utlösa en våg av kreditförluster som drabbar affärsbanker så hårt att det blir svårare för hushåll och företag att sköta sina skulder?

•  Fortsätter minskningen av företagens gränsöverskridande direktinvesteringar?

•  Leder recessionen till ökad protektionism, eller kan den få WTO-länderna att till sist nå en uppgörelse i sin globala frihandelsrunda?

•  Utlöser Irans kärnvapenprogram årets farligaste världspolitiska kris?

I grunden ligger också frågan om den globala recessionen kan bli både djup och långvarig.

För år 2009 verkar alla ändå ense om att världens totala BNP knappast kommer att öka alls. Förutsägelserna varierar mellan en global tillväxt på i bästa fall 1,5 procent och en ren minskning på några tiondels procent.

Därmed väntar en kännbar global standardsänkning, eftersom tum-regeln är att världsekonomin är i recession om den växer långsammare än 3 procent per år.

Det är i industriländerna som fallet blir tyngst. Enligt Deutsche Bank kommer industriländernas BNP att krympa med 2 procent i år, medan FN:s pessimistiska scenario är en minskning på 1,5 procent.

OECD, Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) räknar än så länge med en måttligare nedgång på några tiondels procent. I USA minskar BNP i år med nästan en procent och i euroländerna med drygt en halv procent, enligt OECD som inte hör till de mörkaste prognosmakarna.

Men väl så omvälvande är att många framväxande ekonomier ser ut att tappa så mycket av sin tillväxt. Prognoserna för ökningen av dessa länders sammanlagda BNP varierar från cirka 5 procent (IMF, Världsbanken och FN:s optimistiska scenario) till omkring 3 procent (Deutsche Bank och FN:s pessimistiska scenario).

Det innebär en snabb nedväxling från den expansionstakt som rådde till början av 2008 – med undantag för Afrika och Mellanöstern. För Kina är frågan om landet kan klara en BNP-ökning på 7–8 procent 2009. För

Indien rör sig de flesta tips runt 5–6 procent.

För Mexiko och Ryssland kan fallet bli värre – Mexiko drabbas både av oljeprisraset och av USA:s kris, medan det oljeberoende Ryssland med sin pressade rubel riskerar att bli en av årets stora ekonomiska rysare. Brasilien väntas få en tillväxt på knappt 3 procent medan Argentinas BNP kan komma att krympa i år.

Tufft och ovisst blir det alltså 2009. Men sedan väntar en annan stor grundfråga: hur ska världen gå vidare efter den akuta krisen? Det lär inte räcka med samordnade regleringar av finanssektorn eller skärpta krav på skatteparadisen.

I början av december konstaterade Deutsche Bank i en analys att världen nu söker en ny källa som kan driva den globala efterfrågan, eftersom den privata konsumtionen i USA vacklar.

– Denna djupa recession markerar slutet på en lång expansion som karaktäriserades av att ett fåtal viktiga industriländer var globala nettokonsumenter medan alla andra länder hade rollen av nettoproducenter.

– En ny motor för att öka den privata efterfrågan behövs, och en trolig kandidat är den fortfarande rätt outnyttjade potentialen att konsumera hos den snabbt växande medelklassen i de stora framväxande ekonomierna, skriver den tyska banken.

Men samtidigt behöver världen dra åt svångremmen efter en epok med alltför stor upplåning. De gigantiska stimulans- och räddningspaketen måste finansieras, och nya finansbubblor undvikas.

För att komma tillbaka till ett jämviktstillstånd i den globala finansiella sektorn behöver både tillgångar och skulder bantas med omkring 20 procent eller omkring 17 000 miljarder dollar, uppger SEB:s chefsekonom Robert Bergkvist som bland annat hänvisar till analyser från Bank of England. Följden är stramare kreditvillkor och en värld där den framtida tillväxten blir lägre än under de sällsynt starka åren 2003–2007.

Det är en svår ekvation som vän-tar även efter den akuta krishanteringen.