Människorna, som just sett bankdirektören vinschas upp ur havet och sättas ned framför deras ögon, betraktade honom förbryllat medan ljudet av räddningshelikoptern tonade bort.

Bara ett år efter finanskrisen vill vinnarna skriva om historien. Den som antyder att svenska skattebetalare räddat bankerna får smäll på fingrarna. Det har inte kostat en krona, blir svaret från berörda banker och myndigheter.

För någon månad sedan konstaterade Riksgäldens generaldirektör Bo Lundgren smått upphetsat att det så kallade garantiprogrammet för bankerna kommer att innebära en vinst för staten på minst 5 miljarder kronor. Och då var inte ens kursvinsten på de nyinköpta aktierna i Nordea medräknade.

Så stolt tycktes Riksgäldsdirektören över denna nyuppfunna pengamaskin att man undrade varför staten inte alltid sysslar med att hjälpa banker.

Men Lundgren & Co gör det nog lite lätt för sig. Till att börja med har staten varit ordentligt bussig när man tagit betalt för att garantera krisbankers lån.

Om till exempel Swedbank försökt handla upp en motsvarande privat garanti på marknaden hade det för det första inte varit möjligt, för det andra kostat skjortan. Exakt hur mycket denna subvention är värd är inte helt lätt att räkna ut, men det handlar sannolikt om ett antal miljarder på de över 300 miljarder som staten garanterat.

Dessutom kan även de banker som inte utnyttjar garantin surfa på vågen.

I praktiken har staten, med hjälp av garantiprogram, insättningsskydd med mera, spänt ett skyddsnät under alla banker. Det minskar risken, sänker lånekostnaderna och höjer bankernas vinster.

En studie av det amerikanska forskningsinstitutet CEPR menade nyligen att den amerikanska statens direkta och indirekta livlina till landets storbanker varit värd mellan 6 och 34 miljarder dollar motsvarande 9 till 48 procent av årets vinst.

Den gigantiska försäkring av hela banksystemet som även svenska staten utfärdat är gratis för skattebetalarna så länge inga banker går under, resonerar bland andra Lundgren.

I så fall borde If bjuda på bilförsäkringen till alla som inte krockar. För bankerna har det hur som helst varit riskfritt att trampa gasen i botten, staten betalar bärgningen.

Vad den slutliga kostnaden för detta experiment blir vet vi först om många år. Därmed inte sagt att staten inte borde ha hjälpt till, alternativet hade varit betydligt värre.

Men historieskrivningen om vem som räddat vem är inte ointressant om vi ska slippa rycka ut ännu en gång.