Aktier ser riktigt billiga ut, men obligationer är ännu billigare, skrämmande billiga. För riskpremierna på obligationsmarknaden har fortsatt att stiga till nya rekordnivåer trots centralbankernas koordinerade sänkningar av den korta styrräntan och statliga garantier som ska hindra att några systemkritiska finansinstitut går omkull.

Centralbankernas och inte minst amerikanska Federal Reserves räntesänkningar biter helt enkelt inte på obligationsmarknaden och det är frågan ytterligare sänkningar hjälper en ekonomi som ser ut att med fart vara på väg över deflationsstupet.

Amerikanska Federal Reserves officiella styrränta ligger på en procent men den verkliga effektiva räntan är nere på 0,34 procent. Det är således inte mycket kvar för att USA ska vara nere på Bank of Japans under 90-talet i stort sett verkningslösa nollränta.

Den omskrivne ekonomiprofessorn Nouriel ”Dr Doom” Roubini varnar i sin senaste krönika för att den amerikanska ekonomin är på att hamna i ”den dödliga Bermuda-triangeln” där hörnen utgörs av likviditetsfällan (det vill säga att folk skjuter på konsumtion), pris och skulddeflation, samt kraftigt stigande konkurser och betalningsinställelser.

Roubini, som har varit mycket träffsäker i sina prognoser för den eskalerande kreditkrisen, varnade för några veckor sedan att uppgången på aktiemarknaden bara var ett nytt ”suckers rally” och världen har också blivit några ”suckers” rikare sedan dess.

Även den nyutnämnde nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, lyfter fram den kraftigt ökande faktiska realräntan för företag, stigande riskpremier och fallande inflation (varnar för deflation), som en kraft som sätter en enorm press nedåt på den ekonomiska aktiviteten. ”Det ser allt värre ut”, är Paul Krugmans slutsats.

Riskpremien (ränteskillnaden gentemot statspapper med motsvarande löptid) på företagsobligationer med hög kreditvärdighet (investmentgrade), är nu uppe i nästan sex procent, där de har fortsatt brant uppåt även efter de senaste månadernas kraftiga insatser från stater och centralbanker för att stötta systemet och skjuta till likviditet till kreditmarknaden.

Det höga riskpåslaget gäller även bolag med mycket hög kreditvärdighet. Ett exempel är den välkände investeraren Warren Buffets investmentbolag Berkshire Hathaway där riskpremien på utestående obligationer var uppe och nosade på fem procent under gårdagen.

Och det är inte bara för företagsobligationer som riskpremierna skjutit i höjden. För obligationer utfärdade av Argentina och Venezuela är priset idag 40 procent av nominellt värde, vilket är lägre än vad det var när Argentina ställde in sina betalningar 2001 och i nivå med vad den faktiska återbetalningen gav.

De låga priserna, eller höga riskpremierna, på företagsobligationer kan naturligtvis ses som en möjlighet till en god investering.

Riskerna är ju också väsentligt lägre än vid en investering i aktier, vars värde går mot noll om företagen verkligen skulle få de betalningsproblem som riskpremierna tagit höjd för.

Samtidigt är det så att de höga riskpremierna inte bara indikerar kommande betalningsproblem utan de kommer också att leda till sådana. För många företag klarar helt enkelt inte att förnya sina lån om inte villkoren blir väsentligt bättre än vad dagens marknadspriser kräver.

Riskpremierna indikerar således ett kommande ekonomiskt Armageddon under 2009. Enligt brittiska Barclays Capital har riskpremierna tagit höjd för att USA:s BNP skulle krympa med motsvarande 15 procent under nästa år, ett slags Depression 2.09. Så illa har inte ens "Dr Doom", ännu, förutskickat att det kommer att gå.

För investerare är företagsobligationer alltså en marknad att hålla koll på.

För även den som inte har smak för räntebärande instrument har anledning att hålla minst ett öga på denna marknad, då aktiemarknaden knappast kommer att vända uppåt ordentligt innan riskpremierna på obligationsmarknaden kommit ner till en långsiktigt hållbar överlevnadsnivå.