ANALYS | Bromsa kriseffekten

USA är på väg mot den värsta lågkonjunkturen på 40 år. Den varningen hörs nu från allt fler ekonomer på båda sidor av Atlanten.

”Vi kommer att bli förvånade över recessionens djup och över storleken på förlusterna i finanssektorn”, förklarade exempelvis USA:s egen ”dr Doom”, ekonomiprofessorn Nouriel Roubini – som var en av de få som ­varnade för en kommande finanskris så tidigt som år 2006 – i en Bloomberg­intervju i veckan.

Roubini spår bland annat att de samlade kreditförlusterna kommer att hamna ”nära 3000 miljarder dollar” när notan för finanskrisen summerats. Det är dubbelt så mycket som Internationella Valutafonden (IMF) kommit fram till i sin senaste pro­-gnos. (Bankerna har hittills bara ­skrivit av eller gjort reserveringar på omkring 700 miljarder dollar).

Och dit USA går – dit går också den övriga världsekonomin. Om konjunkturen i klotets största ekonomi störtdyker följer andra länder med.

Det framgår också tydligt i IMF:s nya världsprognos (se diagrammet ovan). Tillväxtkurvan har samma ­lutning neråt i industrivärlden som i utvecklingsländerna. Konjunkturen är på väg utför överallt. Det betyder att de ekonomisk-politiskt ansvariga i centralbanker och ­finansdeparte­- ment i de ledande ekonomierna får ta ny sats. Det gäller att försöka begränsa genomslaget av den förlamade kreditmarknaden i medborgarnas vardagsekonomi – så att finanskrisen inte blir en konjunkturkris.

Federal Reserve, ECB och Bank of England gick tillsammans med centralbankerna i Sverige, Schweiz och ­Kanada redan förrförra veckan ut med en unik, samordnad räntesänkning på 0,5 procentenheter.

Och fortsättning följer. Inte minst här i Europa. Det är både finansmarknader och prognosmakare helt inställda på.

Inflationstrycket i världen är på väg att lätta som en följd av såväl konjunkturnedgången som – inte minst – de kraftiga prisfallen på olja och andra råvaror. Det ger centralbankerna ökat svängrum att sänka räntorna utan att äventyra prisstabiliteten.

Det gäller även centralbanker som, likt svenska Riksbanken, arbetar med siffersatta inflationsmål. Deutsche Bank spår exempelvis att även ”inflationshöken” ECB kommer att dra ner sin reporänta från dagens 3,25 till 2,0 procent under nästa år. (Den svenska reporäntan ligger i dagsläget på 4,25 procent.)

Fed är i en lite knepigare sits. Med en styrränta som redan pressats ner till låga 1,5 procent har banken inte lika mycket ”torrt räntekrut” kvar. Men åtminstone en halvprocentig sänkning till ligger i korten – möjligen redan vid det penningpolitiska mötet 28–29 oktober.

Styrräntesänkningar ger en stimulans­injektion i hela ekonomin. Men det tar tid innan de får fullt genomslag – bortåt ett år eller mer. I dagsläget kan det vara för länge. Mer snabbverkande insatser kan behövas i form av finanspolitiska åtgärder.

Första halvårets tillväxt i USA ”räddades” av de skatteåterbäringscheckar på sammanlagt omkring 150 miljarder dollar som skickades ut i somras. Det höll konsumtionen någorlunda igång trots höga bensinpriser.

Men den effekten har nu klingat av. Och representanthusets demokratiska majoritet har redan börjat diskutera ett nytt paket av ungefär samma storleksordning som bland annat innehåller stöd till delstaterna, satsningar på infrastrukturjobb och en utvidgad arbetslöshetsersättning.

Båda presidentkandidaterna har också presenterat ekonomiska kris­recept. Demokraten Barack Obama vill bland annat ha skattesänkningar för medelklassen, villaägare och pensionärer medan republikanen John McCain vill lätta på reavinst-, bolags- och fastighetsskatterna.

Även i Europa har finanspolitiska insatser för att ”kickstarta” punkterande ekonomier kommit upp på bordet. Om det sedan innebär samordnade insatser – i stil med de separata men ändå likartade krisplaner för finanssektorn som länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike beslutat om – är en mer ­öppen fråga.

Men det är ändå betecknande att man inom EU har börjat diskutera en mer ”flexibel” tolkning av Maastrichtfördragets budgetunderskotts- och statsskuldskrav som i flera av länderna annars skulle vara ett hinder för finanspolitiska stimulansåtgärder.