ANALYS | Finanskrisen

Marsgalenskap (”march madness”) är ett klassiskt begrepp i sporttokiga USA. Det myntades redan på 1930- talet och är numera inregistrerat varumärke för universitetens basketboll-slutspel. Men i år skulle man lika gärna kunna tala om marsgalenskap på finansmarknaden.

Vi har bakom oss en månad då världsekonomin var en hårsmån från att drabbas av en finansiell härdsmälta, då en amerikansk storbank – JP Morgan Chase – kunde ta över en plötsligt kollapsad investmentbank – Bear Stearns – för en dryg spott­styver och då även bedömare på den politiska högerkanten började tala om en ”kapitalismens kris”.

Måndagen den 10 mars hade Bear Stearns – minst av ”de fem stora” investmentbankerna – ett börsvärde på drygt 7 miljarder dollar och en kapitalbas på 18 miljarder dollar. Men sen drog rykteskarusellen igång på Wall Street. Företaget hade akuta likviditetsproblem sades det och kunderna flydde. Och det gick fort.

Vd Alan Schwartz försökte dementera, men det hjälpte inte. På fredagen hade kapitalbasen krympt till 2 miljarder dollar. Och hårda förhandlingar under helgen resulterade i att en pressad Bear Stearns-ledning på söndagen meddelade att JP Morgan, stöttad av Fed, skulle ta över för praktiskt taget ingenting. Priset – 236 miljoner dollar – var bara en dryg hundradel av vad bolaget som mest var värt, vid års- skiftet 2006–2007.

JP Morgan har, efter häftiga protester från Bear Stearns aktieägare och anställda (som äger drygt 30 procent av bolaget) höjt sitt bud till 1,2 miljarder dollar. Men det är exakt vad företagets huvudkontor – en 45-våningsskrapa på Manhattan , byggd 2001 – är värd. Själva verksamheten har alltså JP Morgan fått ”gratis”.

Varför då en sådan uppståndelse över haveriet för en halvstor aktör på Wall Street?

Det beror inte på att Bear Stearns varit ”för stor för att få gå omkull”. Däremot alltför ”insnärjd”. Dagens värdepappersmarknad är ett komplext nätverk med en myriad av derivat­produkter – värdepapper utställda med andra värdepapper som bas, ­ibland i flera led – där alla är beroende av att man har förtroende för varandra. Bear Stearns kunde ha dragit med sig andra om den gått omkull. Banken beräknas vara en av parterna i ”riskbyten” på sammanlagt 10 000 miljarder dollar.

Lägets allvar avspeglade sig också i centralbankens agerande. Federal Reserve kastade den regelbok som ­använts sedan 1930-talets ­depression i papperskorgen genom att ta över det direkta ansvaret för en portfölj av ­särskilt svårsålda/svår­värde­rade Bear Stearns-värdepapper som nominellt är värd 29 miljarder dollar.

Riksbanken tar alltså över risk från en enskild aktör. Blir det pengar över när positionerna avvecklas tar centralbanken hand om dem. Men blir det förlust får Fed – det vill säga skattebetalarna – stå för kostnaderna.

Det sätter samtidigt Fed i en trixig pedagogisk sits. Det gäller att utmåla räddningsaktionen som en engångsföreteelse – och undgå det moraliska dilemma som uppstår om marknaden uppfattar det som om centralbanken lagt ut en räddningsmatta under hela branschen – men också hålla dörren öppen för nya, liknande insatser om läget än en gång blir lika tillspetsat som förrförra veckan.

Och det är långt ifrån uteslutet. Investmentbanken Goldman Sachs spår att finanskrisen kommer att resultera i kreditförluster på 1 200 miljarder dollar. Av det faller 460 miljarder på USA. Det är mer än dubbelt så mycket som de hittills raporterade förlusterna.

Fortsatt ovisshet om finanskrisens djup och längd, alltså. Men en sak är säker: På längre sikt kommer frihetsgraden för branschen att stramas åt.

Övervakningen av svagt reglerade delbranscher kommer att skärpas. Bankernas möjligheter att lyfta ut risker ur balansräkningen och lägga dem i formellt fristående fonder eller bolagsformer kommer exempelvis att begränsas. Och trycket på kredit­värderingsinstituten kommer att öka.

För att citera Joseph Ackermann, vd i Deutsche Bank:

”Jag tror inte längre på marknadens självläkande krafter. Det smärtar mig att säga något sådant, eftersom jag är en av de varmaste anhängarna av marknadsekonomin”.