Vi tillstyrker att årsstämman fastställer resultaträkningen och balansräkningen…..bla bla bla.

Så avslutas den sista och mest förutsägbara delen av bolagens årsredovisningar som just nu dimper ned. Det är det avsnitt där bolagens revisorer skriver under på att årsredovisningen inte innehåller några fel och att ledningen hållit sig till lagar och regler.

Att säga att varje ord vägs på guldvåg vore en stark underdrift. Minsta avvikelse från mallen är i de här sammanhangen lika sensationell som om Stefan Ingves skulle dansa nakensamba framför finansutskottet. Inte desto mindre är det viktiga rader.

Tanken är att aktieägare och andra ska kunna lita på att de fina ord och siffror som företagsledningen fyller de påkostade fyrfärgsskrifterna med ger en rättvisande bild av företaget.

I veckan avslöjade en rapport av utredaren Anton Valukas att Lehman Brothers i sin bokföring ägnat sig åt illusionsnummer i den högre skolan.

En manöver med beteckningen Repo 105 innebar att banken i slutet av varje kvartal sålde tillgångar för 50 miljarder dollar, vilket fick skuldsättningen att se mindre besvärande ut i delårsrapporten. Några dagar senare köptes tillgångarna tillbaka igen.

I själva verket var det en skenaffär vars enda syfte var att försköna verkligheten, enligt både utredaren och flera Lehman-chefer. Lite grann som att byta sin rostande Fiat Punto mot en hyrd Lexus varje gång det är dags att besöka svärmor.

Åtgärden ansågs så tveksam att ingen amerikansk advokat­firma ville skriva under på den, Lehman var tvungen att använda sig av sitt London-kontor och advokatfirman Linklaters.

Revisorerna, jättebyrån Ernst & Young, godkände tricksandet och står i efterhand fast vid att den numera kollapsade banken rörde sig inom lagens råmärken.

Även om den saken kommer utredas, är det kanske det mest intressanta. Alla inblandade ­inklusive revisorna tycks alltså ha varit medvetna om att här sminkar vi ett lik, men det är tillåtet enligt reglerna, så det är okej.

Även i Sverige tycks revisorer vara villiga att använda lagparagraferna som gummisnoddar. Swedbank är det senaste exemplet. Det handlar om de 12,6 miljarder kronor i övervärden, eller goodwill, som banken anser fortfarande finns i den baltiska verksamheten som i fjol gick back nära 11 miljarder.

Att revisorn Deloitte godkänt detta är ett hån mot allt vad redovisningsegler heter och hotar att dödskallemärka Sverige som börsnation, dundrade exempelvis finansanalytikern Peter Malmqvist. Swedbank å sin sida säger att man bara följt reglerna.

En titt på hur Swedbank räknat för att försvara denna glädjekalkyl visar att ledningen medger att de närmaste tre åren blir knackiga men därefter, under de kommande 30 (!) åren kommer Baltikum att växa med hela 7 procent om året.

Denna fjärrsyn är imponerande. Det är lite som att festa upp en årslön på en helg på grundval av de kommande månadernas säkra vinnare på V75.

Som jämförelse har SEB, som valde att skriva ned sin goodwill i Baltikum, nöjt sig med betydligt mer modesta fem års prognoshorisont.

Man måste fråga sig om Swedbanks revisor, Jan Palmqvist på Deloitte, bestämde sig för vad han skulle komma fram till innan han började räkna.

Samme man var också revisor i Carnegie och skrev under en delårsrapport i oktober 2008 där inte ett ord skymtade om problem med likviditeten trots att banken var hårt pressad och kort därefter kollapsade.

Vilka obehagligheter döljer sig i Swedbanks siffror? Av bankens årsredovisning framgår att Deloitte kvitterat ut 40 miljoner kronor från Swedbank för revisorstjänster under 2009 samt ytterligare 19 miljoner i konsultarvoden.

Där ligger en del av problemet. Att bita den hand som föder en är aldrig lätt. Frågan är om revisorna i praktiken fungerar som aktieägarnas förlängda öron och ögon eller som ledningens inhyrda konsulter på jakt efter kryphål där misstag kan gömmas?

För den som läser vårens flod av årsredovisningar kan det vara värt att hålla i minnet. Att bolaget följt redovisningsreglerna är en klen tröst när liken flyter upp till ytan.