Att det fanns privata banker på Island kan efter den här veckan sägas ha blivit en historisk parentes. Efter att Kaupthing i torsdags ställdes under statlig kontroll så förvaltas nu alla de tre stora – Kaupthing, Glitnir och Landsbanki – av den isländska staten.

Den privata eran blev alltså extremt kort. Bankerna privatiserades så sent som mellan 1998 och 2003. Men tittar man tillbaka på händelserna under detta självständiga decennium så slås man av den häpnadsväckande utvecklingen.

Med hjälp av stora lån och en övervärderad valuta köpte islänningarna upp bankobjekt över hela Europa i parti och minut. Kaupthing köpte brittiska investmentbanken Singer & Friedlander med hundraåriga anor, Glitnir köpte BN Bank i Norge och Landsbanki köpte brittiska Teather & Greenwood, för att ta några exempel.

En nyckel till att förstå expansionen är att titta på det allmänna finansiella klimatet i världen under samma period. Då kan man konstatera att de isländska bankernas guldålder i privat ägo sammanfallit med en av de mest våghalsiga finansperioder världen någonsin har upplevt.

Det har varit en global period då höga risker har premierats, fega bankledningar har fått bakläxa av marknaden. När räntorna dessutom var extremt låga blev det en perfekt jordmån för de isländska "buykings" som gärna skröt om sina dödsföraktande erövringar.

Men problemet var att bankerna växte alldeles för fort efter privatiseringen. Vid mitten av 2008 hade bankerna tillgångar som motsvarade åtta gånger hela Islands BNP. Från myndighetshåll fanns det varken en valutareserv eller fungerande tillsyn som kunde balansera köpivern.

Det korta tidsspannet är en avgörande faktor till varför det gick så illa. Att sätta den hävstång som kraftig belåning ger i händerna på pengakåta och oerfarna finansmän var som att ge smällare till ystra tonåringar. För eller senare bränner någon fingrarna ordentligt.

Dessutom var politikerna alldeles för insyltade i bankverksamheten även efter privatiseringen. Flera av de som tjänade miljarder var före detta politiker. "Island blev Ryssland", skriver nationalekonomen Thorvaldur Gylfason som drar en parallell till hur de ryska oligarkerna skodde sig när landets råvarutillgångar såldes ut.

I det perspektivet är det nu ironiskt att Island förhandlar med just Ryssland om miljardlån. Från USA – som hade en militärbas i Keflavik i 60 år – kommer ingen assistans. Från den andra anglosaxiska vännen, Storbritannien, kommer bara hot om en stämning för att 300 000 brittiska sparare inte får ut sina pengar från Landsbankis internetbank Icesave.

- De har inte bara svikit det isländska folket, de har även svikit det brittiska folket, sade Gordon Brown i en stenhård attack på den isländska regeringen.

Den riktiga smällen får dock den isländska befolkningen ta. När valutan nu söndersmulats blir både den livsviktiga importen och utlandsresorna enormt mycket dyrare. Dessutom har många själva hoppat på finanståget, köpt bankaktier eller tagit lån i utländska valutor.

Nu är det tillbaka till ruta ett för islänningarna som fokuserar på fisken, bergvärmen och den höga utbildningsnivån. Men det gyllene decenniets bankexcesser kommer tyvärr fortsätta plåga dem under många år framöver.