Det Damoklessvärd som har hängt och fortfarande hänger över Swedbank och SEB är framför allt en oro för att någon av de baltiska staterna, först och främst Lettland, kommer att devalvera, vilket också riskerar att tvinga grannländerna att göra samma sak.

En oro som knappast har minskat i omfattning efter att länderna presenterat siffrorna på sin depressionsmässiga ekonomiska tillbakagång för det första kvartalet.

Lettlands utomordentligt stora problem att klara av att hålla Internationella Valutafondens, IMF, krav på ett tak på sitt budgetunderskott på fem procent, när skatteintäkterna rasar och utgifterna stiger, har förstärkt denna oro ytterligare.

Den svenska kronans försvagning under onsdagen, som förklarades med Riksbankens förstärkning av valutareserven kopplades direkt till Riksbankens åtaganden gentemot de baltiska länderna liksom Swedbanks och SEBs stora exponering mot Baltikum.

En devalvering av de baltiska valutorna skulle ge en snabb chockvåg av kreditförluster för de båda bankerna eftersom merparten av utlåningen är i euro, och även drabba Nordea, (om än relativt sett med mindre skadliga kapitalförluster), som sannolikt skulle kräva nya stora riskkapitalinjektioner för att de skall kunna vara, (någorlunda), självständiga banker.

Den nu påbörjade deflationistiska experimentet i de baltiska länderna, där de aktivt försöka sänka löner och priser, leder sannolikt till lika höga om inte högre samlade kreditförluster, genom att den ekonomiska utslagningen blir värre, samt ökar risken för att ett politiskt kaos förstärker eländet.

Den har dock den stora fördelen för bankerna att de sprider ut förlusterna över flera år.

För sanningen är att de båda bankerna med stor sannolikhet inte skulle klara sig utan den kreditrespirator som regeringen genom Riksgälden och Riksbanken har i ordningställt åt dem i form av det statliga garantiprogrammet, samt den syresättning som kommer hela banksektorn till del i form av de extremt låga styrräntorna, varigenom de med sina starka marknadspositioner, läs oligopol, har lyckats öka sina räntenetton.

Genom garantiprogrammet kan framför allt Swedbank, men även SEB refinansiera sin baltiska utlåning, där de annars saknar egentlig ”lender of last resort”, till långt gynnsammare villkor än om de skulle finansiera sig via kreditmarknaden. Garantiavgiften är avsevärt mycket lägre än de riskpåslag på tvåsiffriga procenttal som de baltiska länderna själva får betala för sin marknadsupplåning.

För den baltiska utlåningen kan garantiprogrammet knappast längre sägas vara ett sätt att lösa ett likviditetsproblem på en icke fungerande marknad utan ett mycket billigt sätt att refinansiera en utlåning med mycket höga och påtagliga kreditrisker. För en utomstående framstår programmet som en ren subvention.

För det är uppenbart att den baltiska bankverksamheten, och förvisso även Swedbanks verksamhet i Ukraina, borde kräva långt högre egenkapital finansiering än de nuvarande kapitaltäckningskraven ställer.

Men det är möjligt att de båda bankerna lyckas med balansakten att komma ur denna kris någorlunda helskinnade. Aktiemarknaden har uppenbarligen prisat in den möjligheten och tagit fasta på att aktieägarna faktiskt har all uppsida och en trots allt begränsad nedsida. Går det riktigt illa får skattebetalarna ta smällen.

Samtidigt visar detta på det ohållbara i den rådande situationen, vilket borde få konskvenser för banksektorn när väl denna kris är över.

Riksbanksschefen Stefan Ingves har varit inne på att det vore bättre med en modell där kraven på kapitaltäckning kopplas till utlåningstillväxten, vilket skulle göra det mindre lönsamt att genomföra den mycket kraftiga och så här i efterhand helt huvudlösa kredittillväxten i Baltikum. Andra krav som framförts är att kraven på kapitaltäckning skall öka med storleken på bankens åtaganden, dess systemvikt.

Tillsammans med andra mera konkurrensbefrämjande åtgärder i banksektorn skulle detta leda till ett mer pluralistiskt banksystem. Då kan vi förhoppningsvis se framemot en mindre lönsam men stabilare banksektor.