Om styrelsernas önskemål hörsammas av vårens stämmor kommer Stockholmsbörsens största bolag att dela ut 120 miljarder kronor 2010. Det är 7 procent mer än vad som enligt företagens kassaflödesanalyser delades ut till ägarna 2009. 19 av bolagen höjer utdelningarna till sina ägare, två behåller dem oförändrade, medan enbart åtta sänker.

En överraskande siffra, menar Peter Malmqvist, oberoende aktieanalytiker och placeringskonsult.

–Enligt mina summeringar är årsresultaten ned 40 procent över helåret. Att trots ett sådant kraftigt vinstfall registrera ökade utdelningar, det undrar jag om jag någonsin har upplevt. Det skulle jag kalla för en aggressiv utdelningspolitik, säger han.

Bolagens utdelningar kan tolkas som en återspegling av styrelsernas bedömningar av framtida vinstnivåer. Därutöver har många bolag en explicit utdelningspolicy, där styrelsen tagit beslut om att långsiktigt dela ut en förutbestämd del av vinsten.

Peter Malmqvist konstaterar att marknaden under senare år, efter 80- och 90-talens fokus på värdetillväxt, visat allt större intresse för direktavkastande aktier. Ett skäl, menar han, är att bolagen under senaste högkonjunkturen blev så exceptionellt lönsamma att investeringsbehoven kunde tillgodoses med egna medel och ändå ge mycket pengar över.

Detta skapade ett tryck i ägarleden som inte sällan yrkade för att överskotten skulle återbetalas till aktieägarna i form av stora utdelningar. Vissa ägarkonstellationer gick plötsligt under epitetet aktieaktivister och var särskilt högljudda i sina krav.

Med blicken i backspegeln är det nu många som ifrågasätter hur klokt det var av bolagen att genom höga utdelningar kanthugga sina finansiella marginaler, inte minst i ljuset av att goda tider som regel följs av dåliga.

Lastbilstillverkaren Volvo, som exempel, delade ut över 20 miljarder kronor 2007. Två år senare, när finanskrisen måttat ett hårt slag mot kundernas betalningsförmåga, hade utdelningen krympt med 80 procent. Nu, efter ett exceptionellt svårt 2009, föreslår styrelsen att utdelningen uteblir helt och hållet.

Även Eniro, som ifjol genomförde en livsuppehållande nyemission, beskrivs ofta som ett bolag där ägarna, däribland stora hedgefonder, flitigt har fyllt sina mjölkhinkar med bolagets överskjutande medel.

Här finns också bolag som Sandvik och TeliaSonera, som efter en tid av mycket generösa utdelningar tvingats dra hårt i‑den finansiella handbromsen i‑syfte att slå vakt om sina balansräkningar. Utdelningarna i bolagen har på tre år reducerats med mellan 70 och 75 procent.

Att med ena handen dela ut pengar till ägarna och med den andra be marknaden om mer pengar är något som onekligen ger upphov till vissa frågor. Problemet uppmärksammades inte minst när banksektorn i finanskrisens kölvatten tvingades förstärka sina kassor.

Swedbank och SEB levde länge gott på sina baltiska äventyr, och delade med tillsynes stor framtidsoptimism ut stora belopp till sina ägare. När problemkrediterna i Baltikum på allvar rullades upp tvingades såväl SEB som Swedbank be marknaden om mer pengar. Trots detta föreslog Swedbanks styrelse ifjol en utdelning på 4:50 per aktie, ett beslut de, kuvade av marknadens och allmänhetens vrede, tvingades återta. Även i år förväntas Swedbanks ägare gå lottlösa.

–Det är en meningslös rundgång eftersom det kostar pengar att administrera emissioner. Då har man gjort en blunder, då är det bättre att slopa utdelningen, säger Peter Malmqvist.

Frågan ekar nu på nytt inför val- och avtalsrörelsen. Flertalet bolag som i år vill höja utdelningarna, däribland Ericsson, Electrolux och AstraZeneca, har samtidigt aviserat eller genomfört omfattande personalneddragningar. Detta har fått såväl politiker som fackföreningsrepresentanter att ilskna till och ifrågasätta det moraliska i att göda ägaren på arbetstagarens bekostnad.