PERSPEKTIV | AP-fonderna

Det kommer nämligen också att avgöra hur AP-fondernas förvaltning ska organiseras. Är svaret ja på den första frågan ter sig en sammanslagning som rätt självklar. Idén om att flera syskonfonder skulle sporra varandra till bättre resultat och att skydda pensionskapitalet genom att snickra ihop varsin portfölj som spred riskerna har helt enkelt misslyckats.

I finanssvängen kallas AP-fonderna för ”aporna” och den elake skulle säga att smeknamnet visat sig vara skrämmande träffsäkert, enligt den gamla sanningen att de flesta fondförvaltare inte lyckas slå en apa som kastar pil på en aktielista.

AP-fonderna har helt enkelt inte levererat. Men så har deras förvaltare i ärlighetens namn inte haft det allt för lätt. Strikta regler för hur de får placera sina pengar har bakbundit dem. Politikerna hade kommit på att AP-fonderna borde ha mycket mer aktier än tidigare, vilket gjorde att de storhandlade på börsen i början av 2001, strax före it-kraschen. Ytterligare en börskrasch senare är värdeutvecklingen ytterst skral.

Den självständighet som skrevs in i lagen har visat sig vara en papperstiger. Tydligare än på Nordeas stämma i våras kan det inte bli. Statens ägarrepresentant sågade styrelsens förslag till bonus. På samma tillställning reste sig en tjänsteman från Tredje AP-fonden upp och försvarade samma bonus.

Det lär ha fått Anders Borg att koka av ilska och på ett närmast gudfadermässigt sätt påminna om vem som betalar fonddirektörens lön. Från tid till annan kommer det krav från politiskt håll på att AP-fonderna av patriotiska eller andra skäl ska investera i konkursmässig bilindustri eller hindra att industrijuveler säljs till utlandet.

Politikerna har helt enkelt inte kunnat motstå den frestelse som hundratals börsmiljarder laddade med makt innebär. De fristående AP-fonderna har blivit en förvirrande halvmesyr.

En enda jättelik och billig indexfond skulle lösa problemet. Men bara om den i likhet med den norska oljefonden skulle placera större delen av sitt kapital utanför landets gränser, utom räckhåll för klåfingriga politiker. Det skulle visserligen innebära att vi gav upp idén om att det går att slå index över tiden eller att det går att hitta någon vettig modell för statlig ägarstyrning.

Det skulle bli tidernas tråkfond, men kanske en som är enklare att förklara och som ger mer pengar i‑den enskilde svenskens pensionskuvert. Om det nu verkligen är det som räknas.