– Beslutet att späda ut befintliga ägare ska inte ligga hos styrelsen och ledningen utan hos de befintliga aktieägarna, säger Peter Gyllenhammar som reagerat på den debatt som uppstått kring emissionshetsen i svenska företag.

Om en styrelse har en bra affär att presentera för ägarna så är det sannolikt inte några problem att få med sig dem i ett emissionsbeslut. I den form man finner bäst för ägarna.

– Jag har under mina år i England sett otaliga exempel på ”panikemissioner”. Svaga ledningar med svaga rådgivare dumpar emissionskursen i en riktad ”placement” och massakrerar de befintliga ägarnas intressen på basis av mandat som standardmässigt klubbats igenom på bolagsstämmorna.

Peter Gyllenhammar pekar också risken för att företagsledningen vill göra affärer och emissioner mer för att förverkliga egna visioner och mindre för att de ska vara en bra affär för aktieägarna.

– Själv röstar jag nästan alltid emot dessa emissionsmandat på brittiska stämmor. Om styrelsen har bra projekt som tarvar mer eget kapital så är de välkomna att presentera dessa för ägarna och överlåta avgörandet åt oss om det är i alla ägares intresse eller inte.

Om argumentet att färdiga emissionsmandat ger en tidsvinst för företagen konstaterar han att det snarare underlättar för illa genomtänkta och svagt underbyggda affärer att genomföras av tjänstemän med begränsade ägarintressen.

– Med tanke på hur ofta företagsförvärv misslyckas skadar det nog inte alls om genomförandetiden hålls tillbaka. Det är ju trots allt ägarnas intressen som berörs, säger Peter Gyllenhammar som välkomnar debatten kring nyemissioner och frågar sig hur långt man ska vrida ägarmakten ur händerna på ägarna.

Han pekar på att det i Engand snarare finns en motreaktion mot släpphänta emissionsmandat. Där talas det om att ägarna mycket tydligare måste ta och utöva sitt ägaransvar i framtiden, inte minst inom finanssektorn.