ANALYS | Krisen, börsen och rapporterna

I och för sig kan man säga att det är en ”farlig fråga”. Under det dryga år som gått ­sedan finansstormen blåste upp har diverse storbankschefer och ledande politiker med ­oregelbundna mellanrum proklamerat just det, att ”det värsta är över”. Och varje gång har det följts av ett nytt, svidande bakslag där krisen fördjupats på nytt.

Men den här gången finns det ändå anledning att hysa en försiktig optimism. Med betoning på försiktig.

Av två skäl:

•Man kan åtminstone hoppas att de ekonomisk-politiskt ­ansvariga i regeringar och ­centralbanker nu har ”sprungit förbi marknaden” – att deras ­insatser fungerar proaktivt istället för reaktivt.

Krisbekämpningen har, åtminstone fram till dess den amerikanska kongressen klubbade Paulsonplanen, varit av modellen ”lappa och laga efter hand”. Först trodde man att det skulle räcka med att centralbankerna pumpade in megabelopp i kreditmarknaden i form av ny likviditet. Det skulle ge branschen tid att självläka.

När det ena storföretaget efter det andra började falla – från Freddie & Fannie i USA till Fortis i Benelux – satte regeringarna in enstaka räddningsaktioner.

Men den våldsamma marknadsreaktionen sedan USA låtit investmentbanken Lehman Brothers falla visade att det behövdes större och mer samlade tag. Och det är det vi ser nu, på båda sidor av Atlanten.

•”En global kris kräver globala lösningar”, är något man hört ofta det senaste året. Vettigt och sant. Men det är lättare sagt än gjort att få regeringar på flera kontinenter att enas om en någorlunda samordnad krislösnings­modell.

Med EU- och Paulsonplanerna på bordet och med ett Asien som följer efter finns det åtminstone en skiss till en sådan global lösning.

Det betyder dock inte att krisen helt plötsligt kommer att lösas upp. Långt därifrån. Det är fortfarande många hinder på vägen. Några illustrativa siffror från Internationella Valutafonden (IMF):

Finanssektorn har hittills skrivit av eller gjort reserveringar för kreditförluster på totalt 760 miljarder dollar. Men det är bara halvvägs. När krisnotan summerats kommer kreditförlusterna att landa på 1400 miljarder dollar spår IMF (455 miljarder mer än aprilprognosen). Och bankerna i västvärlden behöver minst 675 miljarder dollar i nytt kapital om de inte drastiskt ska skära ner sin utlåning.

Första uppgiften är att få igång kreditflödena. Det kanske kan lyckas nu. Men även i det bästa tänkbara scenariot kommer fler banker och andra finansföretag att falla, nya akuta mini­kriser att blossa upp innan den globala finansmarknaden är tillbaka till ett läge som i någorlunda rimlig mening kan kallas normalt.