Finansinspektionens, Riksbankens och regeringens oro för växande kreditrisker hos banker och bostadsfinansieringsinstitut (läs: SBAB) och att allt fler hushåll riskerar att hamna i en skuldfälla till följd av de skenande bostadspriserna och ökad utlåning under de senaste åren är förståelig.

Överbelåning och snabbt fallande bostadspriser var ju det som fick den amerikanska bostadskreditmarknaden (inte bara de så kallade subprime-lånen) att kollapsa, vilket satte hela det globala finansiella systemet i gungning och tvingade fram enorma statliga räddningsaktioner.

Den överhängande risken för motsvarande ”implosion” av den, relativt sett, än mer uppumpade spanska bostads- och kreditbubblan får det statsfinansiella grekiska eurodramat att framstå som en skjutövning med finansiell lösplugg.

Att utgå från att den svenska bostadsmarknaden, som också har uppvisat mycket stora reala prisökningar, skulle vara immun mot denna internationella utveckling framstår i detta sammanhang som naivt.

Men för att hantera dessa växande risker behöver man också beakta dynamiken på bostadsmarknaden. Samtidigt borde också fokus riktas på ett annat problem, nämligen den uselt fungerande bostadsmarknaden. Det senare är ett bekymmer som långsiktigt är minst lika stort som de växande riskerna i banksektorn.

Receptet från Finansinspektionen för att stävja detta växande risktagande, att bankerna ska begränsa belåningsgraden för bostadslån till intervallet 75-90 procent, är ett kameralt grepp som riskerar att göra ont värre. Både för bankerna och inte minst för den illa fungerande svenska bostadsmarknaden.

Om förslaget genomförs kommer många yngre människor att få ännu större problem att skaffa sig en egen bostad på de bostadsmarknader där arbetsplatser och tillväxt finns.

De som tvingas belåna sina bostadsköp till 95-100 procent är normalt unga människor, men med jobb, som inte har haft några möjligheter att bygga upp egna besparingar och saknar en tidigare bostad att ”växla in” vid köpet.

Genom att utestänga en stor grupp förstagångsköpare från bostadsmarknaden med de högre kraven på andelen eget kapital riskerar man att sätta igång en negativ prisutvecklingsspiral som knappast kan vara hälsosam för de svenska bankerna.

Dessutom lär det göra att desperata bostadsköpare hittar andra och mindre genomlysta finansieringslösningar (lån) för att klara egenfinansieringen hos bankerna.

Eftersom det personliga betalningsansvaret för svenska bostadslån är så starkt, till skillnad mot i exempelvis USA där bostadsägare i de flesta delstater kan kliva ur sitt åtagande genom att lämna det pantsatta huset, så borde låntagarnas generella betalningsförmåga vara viktigare att beakta än den underliggande pantens värde vid kreditprövningen.

Samtidigt är det naturligtvis märkligt och knappast samhällsnyttigt att yngre människor med svaga balansräkningar tvingas till detta höga finansiella risktagande för att skaffa sig en egen bostad.

Det naturliga för denna ”rörliga” grupp på arbetsmarknaden vore förstås att hyra sin bostad, där betalningsåtagandet normalt är begränsat till tre månadshyror.

Men på den mycket illa fungerande och inlåsta hyresmarknaden tvingas denna grupp hålla till på den prismässigt uppumpade bostadsrättsmarknaden eller den än mer vanskliga andrahandsmarknaden för hyresbostäder.

En friare hyressättning som eliminerar det stora svarta bytesvärdet på attraktiva hyresrätter, vilket skulle öka omsättningen och därmed tillgängligheten, är en marknadsmässig lösning på detta problem.

Men det är förstås tveksamt om en ansatt borgerlig regering vågar sig på någon sådan lösning. För en sådan strukturell förändring skulle naturligtvis också få effekter på prisbildningen på bostäder och då inte minst bostadsrätter.

Om staten genomför en sådan strukturförändring kan man naturligtvis undra om det endast är kreditgivare som samhället har ett intresse att stötta.