Den gamle mannen har ett vackert ansikte, skulpturalt fårat med markerade rynkor på käkbenet.

Klockan är 10.41 den 23 oktober 2008 och Alan Greenspan, 82, sitter i utskottsförhör i representanthuset i Washington DC. Han var hyllad centralbankchef i USA i 19 år fram till 2006. Nu är han syndabock.

Höll nere styrräntan alltför länge och stod bakom ”the Washington Consensus” – alltså att marknaderna sköter sig bäst själv utan reglering. Han rentav orsakade kreditkrisen och bostadsbubblan. Det är i alla fall vad ordföranden, demokraten Henry Waxman, med illa dold förtjusning skjuter in sig på.

Greenspans blårandiga slips är slarvigt knuten och han ser oändligt trött ut. Henry Waxman pepprar honom med frågor.

Så händer det. Greenspan säger att han missbedömt marknadens förmåga att reglera sig själv. Att den ekonomiska modell som han stött i hela sitt vuxna liv innehåller brister som bidragit till att USA:s och Europas finanssystem nu vacklar.

– Jag gjorde ett misstag i antagandet att egenintresset i organisationer, i synnerhet banker och andra, var sådant att de var bäst kapabla att skydda sina egna aktieägare, säger Alan Greenspan.

De ådriga händerna ligger knäppta framför honom. Han vill nu reglera delar av finansmarknaden hårdare för att rädda det finansiella systemet. Han är inte ensam.

Republikanen George Bush i USA, det konservative energiknippet Nicolas Sarkozy i Frankrike och moderaten Fredrik Reinfelt har alla tvingats klampa, för dem, generande långt in på den privata arenan för att styra upp en marknadsekonomi som inte klarat av situationen.

Carnegie, Northern Rock och Royal Bank of Scotland är alla anrika privata banker som över en natt förstatligats. Den amerikanska regeringen har öst in 23 850 miljarder kronor i sina banker.

Till det har USA:s och EU:s regeringar ställt garantier på 45 886 miljarder kronor i banksystemet. Det är nästan 15 gånger mer än Sveriges BNP.

Men nu kommer det ironiska. De som vill rädda kapitalismen stöter med kuslig precision sina lansar rätt in i två av kapitalismens heligaste hjärtefrågor: självreglerande marknader och synen på ägande.

Alla pilar pekar just nu åt samma håll: en större roll för staten och mindre och mer reglerad för den privata sektorn. Är detta slutet på kapitalismen? Eller början på en ny era kapitalism?

Med andra ord: Hur sjuk är kapitalismen?

En deldiagnos stavas girighet. Den folkiga vreden mot risktagningar som gett guldkantade bonusutbetalningar i finansbranschen är stor – speciellt när det gäller Carnegie som staten gick in och räddade.

Vi åker till före detta aktie- och optionsmäklaren Rickard Engström en jämngrå tisdag i Täby centrum strax utanför Stockholm. Han tar emot i uppknäppt bredrandig skjorta utan slips på sin fastighetsmäklarfirma. Leendet är nära och han ger ett avslappnat intryck.

– Många hugger på kapitalismen just nu, men det är inte systemet i sig utan aktörerna och regelsystemen det är fel på, säger han.

Rickard Engström jobbade i ett och ett halvt år på Carnegie. Efter att ha funderat länge publicerade han den 17 november i år en debattartikel där han hängde ut investmentbankens interna kultur, pekade på att anställdas kortsiktiga egna bonusar var den stora ledstjärnan och att den kom i konflikt med bankens mål. Och att statusjakt och snabba pengar utmärker hela finansbranschen.

Flera mäklare på hans gamla tradingavdelning tjänade runt 20 miljoner kronor per år.

– Det är inte summorna jag reagerar på, utan att de kunde ta för stora risker med andras pengar eftersom det inte fanns någon insyn, säger Rickard Engström.

Den moderna finansmarknaden sköt fart 1971. Nya regler gjorde att pengar kunde flyttas snabbt och billigt.

Placerare kunde plötsligt gå över nationsgränser för att jaga avkastning. Fler riskinstrument skapades där små initiala positioner kunde leda till stor exponering.

Regelorganen fick allt svårare att hålla koll på firmornas utlåning samtidigt som tyglarna släpptes än mer. 2004 ändrades reglerna i USA så att investmentbankerna kunde öka lånevolymen till 40 gånger det egna kapitalet, nästan fyra gånger mer än förut.

Banker och mäklare tycktes alltid ligga ett steg före regelsättarna. Men så länge det gav vad folk och politiker ville ha – billigare lån – var allt frid och fröjd. Ibland samverkade rentav öar av stark reglering med avregleringen. Som i USA där halvstatliga Fannie Mae och Freddie Mac fick direktiv att låta även fattiga människor låna till sina drömhus.

Det gav både röster och tillväxt i den nya låneekonomin. Transparensen var minimal. Ledstjärnan var att om företagen och investerarna fick sprida riskerna skulle både marknader och ekonomier bli robustare.

Det gällde även de nu vanryktade huslånen i USA: lånen paketerades om, goda lån blandades med dåliga och såldes till investerare. Till slut visste ingen vad portföljerna innehöll.

Men ännu viktigare – bankerna kunde lyfta ut portföljer ur balansräkningarna. Det innebar att det traditionella bankväsendet fick en allt större ”skuggsektor” som stod bortom besvärande insyn och kontroll.

En våt dröm för alla som ville göra snabba pengar. De populära hedgefonderna är exempelvis ännu helt oreglerade.

Staten tappade mark samtidigt som den reala ekonomin blev allt mer akterseglad av den finansiella ekonomin, var företrädare kunde tjäna brutalt mycket pengar – fram till kraschen 2008.

Det är nu det blir intressant. Bankdirektörer irrar omkring i chock efter statens alla handfasta ingripanden. Att staten med stormsteg tagit mark av den fria marknaden råder det inget tvivel om – men vad händer på sikt?

Vi har talat med ekonomhistoriker, idéhistoriker och fyra handelsstudenter för att söka svar. Alla har svarat förbluffande lika.

Fotstegen ekar och det sorlar i trapphallen på Handelshögskolan i Stockholm. Propra handelsstudenter med långa svarta stövlar och knäsida kjolar hastar uppför stentrappan och vi sätter oss i en soffa med fyra studenter: Lena Lundvall, Luisa Orre, Charlotte Staf och Gustav Borgefalk.

De är ivriga att diskutera. Kapitalismen ligger i sjukläge men kommer att repa sig. Det är huvudbudskapet.

– Jag vill inte ha en kapitalism som är helt självreglerande. Då skulle banker och företag gå under hela tiden, säger Luisa Orre som går fjärde året på redovisning och finansiering.

Den samlade bedömningen är tvärtom att det kommer vara mer reglering om fem år och att staten därför får mer makt än precis innan krisen. Och alla är rörande överens om att det behövs regler som punktmarkerar de nya fantasifulla finansiella instrumenten, men som ändå inte hämmar tillväxten.

Finanssystemen måste bli mer transparenta – det får inte finnas en ”skuggsektor” där tjocka blodådror med sjuka miljarder tillåts pulsera och sjuda utan regler i ett allt hetsigare tempo.

På KTH någon kilometer bort finns idéhistorikern, och numera professorn i miljöhistoria, Sverker Sörlin. Han ser också en ny typ av globalisering växa fram som stärker statens roll.

– Det finns tydliga likheter med miljöfrågan och det är att man sätter regler globalt. Det ser vi vid G20-mötena. Det är det enda rätta – men oändligt svårt.

Förutom regleringarna är den stora maktfrågan att staten gått in som ägare i privata banker – högst tillfälligt menar många. Men Sverker Sörlin är försiktigare.

– Det tror vi nu, men återprivatiseringen kommer att ske med väldigt olika hastighet, säger han.

Bankerna är centrala i det finansiella systemet. Men har de ett större samhällsansvar?

– Nej, säger studenten Gustav Borgefalk som går fjärde året.

– Jo, säger studiekompisen Luisa Orre och menar att bankerna är så pass viktiga för hela samhället att de har ett ansvar.

Hon får även medhåll åtta mil norrut av professorn i ekonomisk historia, Lars Magnusson vid Uppsala universitet. Ingen av de vi pratar med vill gå så långt att staten ska äga bankerna, men alla är nu överens om att bonusexcesserna kommer att vara betydligt mildare om fem år.

Är kapitalism fel system, kan något annat vara bättre?

– Kom ihåg också att det egentligen aldrig funnits någon ren kapitalism. Den har alltid varit reglerad, säger Lars Magnusson som också pekar på denna kris inte är unik – även om ovanligt många banker varit tvungna att söka hjälp.

Och vi kan lära mycket av historien. Vid kriser har alltid statens regleringar ökat och redan på 1870-talet blommade regleringarna under en 25 år lång depression med högre tullar och protektionism för att dämpa arbetslösheten.

Och vid 30-taldepressionen kom välfärdstaten in som en motreaktion med ekonomer som Keynes och statliga program som New Deal.

Nu upprepar sig historien. Hösten 2008 pressades Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström i Ekots lördagsintervju på om han blivit keynesian efter att ha krävt stora statliga investeringar för att få fart på tillväxten.

– Det kan du säga, på sitt sätt. När ekonomin är i extraordinära svårigheter kan det var på sin plats, sade Bäckström som normalt inte brukar lyfta fram Keynes.

För just nu övergår fokus från finansbranschen till de krisande basindustrierna. Regeln är som vanligt: ju djupare kris desto mer krav på statlig inblandning.

Och allt gällare röster i kris-Sverige skriker nu: Förstatliga! Förstatliga!

Till och med rektorn för Handelshögskolan i Göteborg, Rolf Wolf, stämde den 24 november in i kören strax innan Sveriges Ingenjörer lade fram en undersökning som visar att sju av tio svenskar vill förstatliga Volvo Personvagnar.

Hur det går? Högst ovisst. Men lita på att kapitalismen lär bestå, även om det just nu intagit sjukläge och rodnar i skamvrån.