ANALYS | Börsen

Frågan var, med tanke på tidpunkten, osannolikt fräck. Det var trots allt ett historiskt ögonblick. Samlade runt ett långt mahognybord på amerikanska finansdepartementet satt cheferna för Wall Streets nio största banker.

De hade beordrats, inte bjudits in, av finansministern Hank Paulson, chefen för Federal Reserve Ben Bernanke och Timothy Geithner, då chef för Fed i New York.

Det var den 13 oktober 2008, Lehman Brothers hade gått under och marken gungade under Wall Street. De var där för att presentera sitt paket där alla stora banker skulle få tiotals miljarder dollar i statliga stödpengar, vare sig de ville eller inte.

Men samtidigt var frågan, ställd av Merrill Lynchs vd John Thain, den som alla i rummet ville ha svar på. Skulle det här hota deras bonus?

Själv hade John Thain tvingats sälja sitt sjunkande skepp till Bank of America. Hans nye chef Ken Lewis hade sinnesro nog att släta över det pinsamma inpasset och gå vidare. Det handlade trots allt om att undvika en total härdsmälta.

Scenen är hämtad ur boken Too Big To Fail av New York Times-journalisten Andrew Sorkin, en flugan-på-väggen-rapport om finanskrisen inifrån Wall Streets hörnrum. För alla som tror att ekonomiska händelseförlopp bara handlar om processer och inte personer är det rekommenderad läsning.

Ett genomgående intryck av Wall Street-titanernas agerande är deras instinkt att ständigt se till sina egna intressen, de personliga och firmans, förvånande ofta just i den ordningen. Dessutom blottläggs en misstro och paranoia gentemot konkurrenterna och närmast en besatthet av prestige och tuppfäktning.

Bilden är inte svart-vit, rent mänskligt är det lätt att känna viss sympati för Lehman Brothers vd Dick Fulds desperata försök att rädda sin bank, låt vara att hybris gjorde att han insåg allvaret alltför sent.

Eller Morgan Stanleys chef John Mack som vågade slänga luren i örat på Paulson, Geithner och Bernanke när de ringde och närmast panikslagna propsade på en affär som i efterhand framstår som vansinnig.

Läsningen är extra intressant just nu när bonusfesten på Wall Street är tillbaka. Krisens vinnare, Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, framstår till exempel i boken som betydligt mer kissnödig än vad han låter påskina i dag.

I finanskrisens eftersnack har det handlat mycket om hur man förhindrar att banker blir till monster som är för stora för att gå under och därför måste räddas av vanligt folks pengar. Too Big to Fail.

Lika viktigt, men betydligt svårare, är kanske att montera ned något annat av gigantiska proportioner som visat sig kunna motstå vilka stormar som helst: Bankchefernas ego.