ANALYS | Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör

Du kan få mitt svar nu om du vill. Mitt slutgiltiga erbjudande är följande. Ingenting.

Repliken, hämtad ur filmen "Gudfadern 2", avlossas av en ung och självsäker Don Michael Corleone som vägrar fortsätta spela under täcket med en korrupt senator. För de som är lagda åt det passivt-aggressiva hållet och oftare tänker än säger sin mening, är klippet rena rama pornografin.

Kanske var det denna filmsekvens som Tysklands förbundskansler Angela Merkel peppade sig själv med inför sitt utspel den gångna helgen då hon skulle försvara den lantchipstunna överenskommelse som Tyskland och Frankrike presenterat för att lösa eurokrisen. Bland annat deklarerade hon sturskt: Politiker kan inte låta sig styras av marknaden.

Uttalandet, som mellan raderna var riktat till alla de banker som nu ligger pyrt till i skuldkrisen och därför vill se snabba mirakeltrick, var inget mindre än sensationellt.

För är det något som världens ledare visat de senaste åren är det just att de varit villiga att lyda den så kallade marknadens minsta vink. Räddningspaket? Redan fixat! Stimulansåtgärder, räkna med oss! Nödlån? Ta så mycket ni behöver!

Det har det gått så långt att varje gång börsen faller med mer än tre procent dyker upphetsade mäklarchefer upp i tv-rutorna och kräver med darrande röst att politikerna GÖR NÅGOT och TAR ANSVAR. Som om ständigt stigande aktiekurser plötsligt smygits in i FN-konventionerna över mänskliga rättigheter.

Det är inte så konstigt. Storbanker har vant sig vid att ständigt få hjälp av staten och dess hantlangare centralbankerna varje gång det krisar. Detta beskydd sker både genom direkta garantier, som tillexempel att skydda spararnas pengar vid konkurs, och mer underförstådda löften om att staten kommer att göra allt som krävs för att rädda banksystemet om det går snett.

Med denna grundtrygghet i ryggen har bankerna under många år kunnat ta allt större risker och därmed tjäna mer pengar. Studier som bland annat Storbritanniens centralbank Bank of England har gjort visar att varje ny bankkris under de senaste hundra åren krävt att staten rycker ut med allt större och dyrare räddningsinsatser. Detta har bankerna tackat för genom att obekymrat fortsätta på samma sätt som tidigare, bara i ännu större skala.

Under flera decennier fram till 2007 steg de största bankernas utlåning stadigt samtidigt som de höll sig med allt mindre eget kapital. Det betydde visserligen hög avkastning för bankernas ägare men också allt obehagligare risker för deras livvakter i statsapparaten och medborgarna som betalar.

Men precis som att mc-gängen inte tar sunkiga ölsjapp under sina vingars beskydd bara för att bli varma i hjärtat har staten inte gett bankerna denna unika särställning utan krav på motprestation.

Den gentjänst som bankerna levererar är, precis som i maffiasvängen, pengar.

De stora bankerna är en mycket viktig finansieringskälla för världens länder. Detta är särskilt sant i Europa. Av det stresstest som genomfördes av EU:s 91 största banker i somras framgick tillexempel att de ägde statsobligationer värda 194 miljarder euro, nätta 1 800 miljarder kronor, utgivna av krisländerna Irland, Portugal och Grekland. Det motsvarar en tredjedel av dessa länders samlade statsskuld.

Sammanlagt sitter banker i EU på cirka 30 procent av alla europeiska statspapper. I flera länder är siffran högre. I det finansiellt skakiga Spanien ägs över 50 procent av statens skuld av banker, framförallt landets egna.

Bankerna äger inte dessa statsobligationer för att det är kul. De är mer eller mindre tvingade av olika regelverk. Till exempel kräver centralbanker oftast statspapper som säkerhet för att låna ut pengar.

Staten har alltså skapat en konstlad efterfrågan på sina obligationer, vilket gjort det billigare för dem att låna och lättare för regeringar att finansiera sin politik.

I de nya kapitalreglerna för banker, Basel III på finansfikonspråk, som är tänkta att tämja bankernas spekulation, klassas alla statspapper som helt riskfria. Att låna ut till en stat anses så säkert att det inte kräver någon kapitalbuffert alls, något som gett bankerna skäl att köpa på sig ännu fler obligationer. Som av en händelse lanseras reglerna när staterna har större behov än någonsin av att låna.

Problemet är förstås att det är en bluff. Städjobbet efter den senaste bankkraschen blev ju som bekant så dyr att den gjort flera länder konkursmässiga.

EU-länderna har inte råd att hjälpa sina banker en gång till, de är fullt upptagna med att försöka hitta någon eller något som kan rädda dem själva. Kvar sitter snopna banker med sina enorma lager statsobligationer som inte var den trygga livförsäkring de trodde, utan snarare en plastkasse med osäkrade handgranater. Det oheliga förbundet mellan stat och kapital föder inte längre två vinnare utan två förlorare. Det är denna obehagliga insikt som ligger bakom sensommarens rysare på börserna.