E24 PÅ PLATS

I källaren på trendkrogen B5 mitt i Reykjavik finns ett kassavalv. Bakom en rejäl gallergrind står bekväma länsstolar och champagnehinkar, ett privat utrymme för storklippare som vill spendera pengar. Att bankmiljön valts som tema är ingen slump.

De senaste åren är det just bankfolket som dragit in de stora pengarna på Island. Aktiekurserna i finansaktierna rusade och den isländska kronan stärktes kraftigt en övervärdering, enligt många experter. Folk var rika och kände sig ännu rikare.

–Här inne får man bara sitta om man beställer hela flaskor, säger managern Kristjan Kristjansson och pekar in i nästa rum, en klubbmiljö med vita skinnfåtöljer.

–Nu har vi märkt en tendens att folk börjar dela på notorna. Förut var det självklart att man betalade för hela bordet.

Kristjan Kristjansson är en typisk produkt av den finansiella boomen. Förutom att han basar över B5 och Islands största sportbar, är han fastighetsmäklare. Han berättar om de senaste årens excesser.

–Jag har en kompis vars sjuåriga dotter aldrig åkt med ett vanligt flygbolag. De åker bara med privat jet.

Krognotor på hundratusentals svenska kronor, nya bilar som slängs för att ägaren inte har tid att sälja dem, folk som köper nya hus men river ut allt för att få en ännu lyxigare inredning. Skrönorna om finanshövdingarnas bedrifter är många.

–Vi har ingen jantelag som ni i Sverige. Här vill man alltid bräcka varandra. Vi är bara 300000 personer på den här ön och alla vill vara nummer ett, summerar Kristjan Kristjansson.

Han sätter fingret på en känslig fråga. Går islänningarnas aggressiva tillväxt utomlands att härleda till något slags nationellt hävdelsebehov?

Ett finansiellt vikingatåg där allt från svenska resebyråer till brittiska prestigefirmor skulle erövras?

Eller är det bara naturligt att ett litet land växer utanför sina gränser när ekonomin blomstrar?

Asgeir Jonsson, chefsekonom på Kaupthing, ser lite plågad ut över fråge­ställningen.

–Det där är mer en symbolisk bild av oss än verkligheten. Jag tycker till ­exempel inte att vi har haft en hög riskprofil i Skandinavien. Men det är klart: vi har köpt många kända bolag runtom i Europa och islänningarna har nog varit lite smickrade av den uppmärksamheten, säger han.

Även om han protesterar mot ­”vikingabilden” så tror han också att den isländska mentaliteten generellt sett skiljer sig från den svenska.

–Vi är olika andra skandinaver på många sätt. Vi ligger ju mitt emellan Norden och USA och vi har haft många nära kontakter med britterna. Det finns ett större anglosaxiskt ­inflytande här, mer den mentaliteten i ekonomiska frågor, säger han.

Den anglosaxiska riskvillig­heten kanske kan förklara den låneboom ­Island upplevt ­under de senaste åren. 30000 ­islänningar – 10 procent av befolk­ningen – har tagit lån på ­bilar och hus i utländska valutor, lån som nu gör ont när kronan kollapsat.

–Självklart kan man säga att vi ­lånade för mycket. Det är lätt att säga det med facit i hand. Men lånen hade täckning i hushållens starka ekonomi, säger Finnur Oddsson, chefen för ­Islands handelskammare.

Han, liksom många andra här, menar att islänningarna är ett luttrat släkte som kommer att resa sig ur den ­finansiella askan. Ön har utstått ­valutachocker förr, och det var värre 1968 när sillfisket försvann.

Professorn i nationalekonomi Thorvaldur Gylfason köper inte snacket om en isländsk riskmentalitet.

–Vanliga islänningar tänker likadant som vanliga svenskar. Den ­andra beskrivningen gäller kanske vissa ­individer i finansbranschen. I den här situationen ska man komma ihåg att det viktigaste kapitalet ett land har är det mänskliga och islänningarna är ett hårt arbetande folk.

På krogen B5 är man optimistisk. Folk spenderar fortfarande pengar.

–Förr ropade banksnubbarna: ”Yes, jag tjänade 50 miljoner idag.” Häromdagen hörde jag för första gången: ”Yes, jag förlorade inga pengar idag”. Folk hittar alltid på någon orsak att fira, säger servitören Steinn Einar Jonsson.