TILL SIST | Andreas Cervenka, reporter och krönikör.

Se där, äntligen ett nyårslöfte som känns inom räckhåll. Det krävs bara att jag är mig själv.

Men tyvärr är ju det enklaste här i världen ofta också det allra svåraste. Hur mycket pengar hade man inte kunnat tjäna detta annus horriblis 2008 utrustad med en tvåårings ogrumlade sinne?

Är det något som verkar ha bäddat för århundradets finanskrasch så är det just frånvaron av de mest rudimentära invändningarna. Ta Bernard Madoff tillexempel. Hundratals investerare, från Palm Beach flottaste yachtklubbar till Genevés marmorbestyckade bankpalats, satsade miljarder hos den hemlighetsfulla mannen som lyckades tjäna mellan 10 och 20 procent år ut och år in.

Ingen av dem tycks ha ställt sig den viktigaste frågan: ”hur är det möjligt?”

Svaret: Det är det inte.

På samma sätt var det inte tillräckligt många som ifrågasatte hur de värdepapper gjorda på ett hopkok av amerikanska bostadslån kunde ge både hög ränta och vara försedda med de finaste lågriskstämplarna. Hur isländska banker kunde ha tillgångar som var tio gånger större än hela landet, hur bostadspriserna i hela västvärlden bara kunde gå åt ett håll, hur riskkapitalisterna kunde köpa företag för miljarder utan att knappt satsa några egna pengar, hur det var möjligt att konjunkturcyklerna nu var ”utrotade”.

Och så vidare.

Jag önskar att jag kunde säga att jag gjorde det. Men 2009 kommer att bli ett tufft år för 2007 års genier. Från de bankrutta hedgefonds-prästerna är det tyst och de überkaxiga riskkapitalisterna sitter inlåsta i ett förhandlingsrum med bistra bankirer som knappast bjuder på bulle. 2009 tror jag blir ett återtåg för det osofistikerade sunda förnuftet och de skeptiskt småkorkade frågorna.

Kanske ska vi börja när frälsaren Barack Obama snart serverar nya stimulanspaket med sin bevingade slogan: ”Yes, we can!”. Det kan vara på sin plats med en försynt fråga. ”Are you sure?”.