Redan för två decennier sedan hade Johan Björkmans rykte antagit ”mytens proportioner”, som Anders Isaksson skrev i ett mångbottnat porträtt i Veckans affärer 1988. Redan då kallades han finansvärldens Greta Garbo. Redan då undvek han att bli fotograferad.

Barsk, rakt på sak, ingen jasägare, samtidigt mycket charmig, rolig och prestigelös, säger de som känner honom. Den mångårige kamraten Mats Qviberg fastnar för ordet integritet.

– Han hade civilkurage och var enormt rakryggad. Det är sällan man möter sådana. Det bästa med Johan var att han antingen berättade sanningen eller så var han tyst. Han vann kanske inte kortsiktigt, han var inte så insmickrande. Men de som orkade lyssna tycker väldigt mycket om honom, säger han.

Visserligen var han en förmögen man, bland annat storägare i investmentbolaget Skanditek tillsammans med Dag Tigerschiöld. Men det är som oberoende rådgivare hans legend är uppbyggd.

Viveca Ax:son Johnson blev rekommenderad Johan Björkman av Odd Engström och Jan Stenbeck. De träffades första gången på en lunch i Nord-stjernans kajuta för tio år sedan.

– Han blev sen ett stort stöd till både mig och Antonia i det generationsskifte som då ägde rum i Nordstjernan. Han bidrog till att gamla konflikter begravdes för gott, säger hon.

Under nio år ända fram till sin död var han sedan ordförande i Nordstjernan. Viveca Ax:son Johnson beskriver hans insats som ovärderlig. Familjen hörde också till dem som stod bakom Johan Björkman när det började storma för några år sedan.

Men låt oss backa tillbaka. Johan Björkman föddes med det rätta sociala arvet. Han växte upp på fashionabla Östermalm. Tog examen på Handels 1966.

Första smällen åkte han på redan på 1970-talet, som delägare i fondkommissionären Japo. Bankinspektionen tog licensen. Historien fick honom att lämna finansvärlden för en tur som journalist på Veckans affärer, de sista åren som chefredaktör. Han friades senare helt från alla misstankar.

Fyra år senare, 1981 återvände han till finansvärlden, denna gång för gott, denna gången till Carnegie. Han arbetade tätt tillsammans med finansmannen Erik Penser, var halvtids-vd för börsnoterade investmentbolaget Asken, senare vd för Carnegie.

När Jan Stenbeck gick bort tog Johan Björkman ordförandeklubban i maktbolaget Invik. Han var gift med Marcus Wallenbergs barnbarnsbarn Eva. Samtidigt var han rådgivare åt den schweiziske affärsmannen Martin Ebner när han dundrade in i familjejuvelerna Investor och ABB.

Han verkade i decennier på en gigantisk spelplan, med uppdragsgivare och kompanjoner från olika läger. Så sent som våren 2003 valdes han till Sveriges mäktigaste av tidningen Affärsvärlden.

– Trots att han hade uppdrag inom många olika vitt skilda sfärer så upplevde man det inte som något problem. Detta på grund av att han kunde behålla en hemlighet och aldrig skvallrade om andra personer eller bolag, säger Viveca Ax:son Johnson.

Johan Björkman hjälpte också en annan mycket mäktig ägare: Staten, som till slut inte visade sig lika lojal.

När finansmannen 1989 accepterade posten som ordförande i Femte AP-fonden var det sensationellt.

Den mycket infekterade striden om löntagarfonder var långt ifrån glömd. Skillnaden mellan aktieägande AP-fonder och löntagarfonder framstod inte lika tydlig som i dag. SAF ville bojkotta.

Johan Björkman ansåg en bojkott som ologisk. Svenska folkets pensionspengar förtjänade att skötas på bästa möjliga vis, tyckte han. I samband med AP-fondsreformationen år 2000 var han också den enda ordföranden som fick förnyad förtroende. Tomas Nicolin rekryterades som vd när Femte AP-fonden ombildades till Tredje.

– Jag hade nog inte velat börja på en AP-fond om det var ett politiskt uppdrag. Johan Björkman var på något sätt garanten för att uppdraget var förvaltning utan politisk sidohänsyn, säger han.

LO:s chefsekonom Dan Andersson har suttit i Tredje AP-fondens styrelse i många år. Han gör ingen hemlighet att de stod i olika politiska läger. Men han beskriver Johan Björkman som en intellektuell person, som inte såg saker i rött eller blått.

Förmågan att utan problem leva sig in i motpartens sätt att resonera bekräftas även av andra. Dan Andersson beskriver styrelsediskussionerna som gnistrande, att det fanns en aura runt bordet.

När anklagelser om insideraffärer och skattebrott dök upp i tidningarna 2003 försökte Dan Andersson få regeringen att besinna sig.

– Jag ringde till en person på Finansdepartementet. Tyckte, ta det lite lugnt med det där, säger han.

Johan Björkman såg troligen vart vinden blåste, och kunde säkert ha mildrat konsekvenserna genom att avgå frivilligt. Men han var övertygad om att han inte begått något fel. Varför då avgå? Åter ett prov på integriteten? Nu fick han istället sparken. Ett faktum som gav legitimitet åt betydligt svartare rubriker.
Senare blev friades Björkman från anklagelserna. Men då var det för sent, och rubrikerna betydligt tunnare. Han tog mycket illa vid sig av hela historien, tappade uppdraget i Invik och försvann delvis från scenen.

Någon stor comeback hann det inte bli den här gången.

Flera av vännerna har långt ifrån förlåtit hur pressen hanterade anklagelserna. Tomas Nicolin beskriver det som en rättsskandal.

– Han blev ju dömd av media eftersom bland annat inte regeringen vågade stå bakom. De föll för ett opportunistiskt tryck, istället för att avvakta en rättslig prövning, säger han.

Mats Qviberg tror att stressen som den negativa uppmärksamheten bidrog till kanske kostade honom livet.

Tror du att han hade underskattat trycket från medierna?
–  Jag tror alla underskattar medie-drevet, säger Mats Qviberg.