Det märkliga är att devalvering har legat i korten under hela det senaste året och borde ha gjorts för länge sedan, såsom IMF ursprungligen uppmanade landet att göra i samband med att det internationella kreditstödet förhandlades fram. Nu har det allt armare landet slösat bort ännu mera pengar, (snart halva valutareserven), på att försvara sin "peg" gentemot Euron, till ingen nytta.

Prestigefyllda och styvnackade, (stelopererade?), politiker och högre tjänstemän, som den lettiske centralbanksschefen Ilmars Rimsevics, (som fick till den intressanta ekvationen att Lettland inte har någon övervärderad valuta, men väl en alltför svag internationell konkurenskraft), har tillsammans med EU-företrädare och svenska banker hållit fast vid att en devalvering inte var sannolik. Dessutom skulle den göra mer skada än nytta. Det faktum att eurokreditgivningen har varit riktad till den etablerade medelklassen och uppåt, (endast 200 000 letter har lånat i euro), har sannolikt också vägt tungt i motståndet

De har fått mothugg från ett antal intressanta ”bloggare” som Nobelpristagaren Paul Krugman, Edward Hugh och Claus Vistesen och undertecknad ”radskribent” som hävdat att kreditförluster blir minst lika stora och den ekonomiska utslagningen blir större på den inslagna experimentvägen, att försvara valutan och göra en ”intern devalvering”, (löne- och prissänkningar), mitt i en internationell kris.

För de svenska bankerna och den svenska staten har detta handlat om att försvara sina egna intressen, eftersom en devalvering skulle ge turboladdning på kreditförlusterna. De senaste veckorna har bankerna i takt med att devalveringsspekulationerna tilltagit försökt modifiera sina positioner och säger nu att det inte är så stor skillnad på effekterna för kreditförlusterna om länderna devalverar eller kör det deflationistiska spåret.

SEBs Annika Falkengren stod för den ståndpunkten i en Eko-intervju, men kom sedan med det internationellt uppmärksammade påståendet att ”en devalvering är lite som att kissa i byxorna”.

Men en devalvering är inte en del av denna kreditdrivna inkontinens, utan en del av lösningen för att Lettland och med allt större sannolikhet även de baltiska grannländernas Estland och Litauen ska kunna återfå ekonomisk balans. Enda "räddningen” för Lettland är nu att framför allt EU- och euroländerna skjuter till medel för att stötta landet. Just för att förhindra att devalveringvågorna sköljer vidare mot de båda andra baltstaterna och sätter press på andra öst- och centraleuropeiska länder, samt inte minst euroländerna Irland, Spanien och inte minst Grekland.

Den stora inkontinensen har bankerna själva stått för och då har de gjort både det ”lilla” och det ”stora” i byxan. För det luktar riktigt illa. Det är exempelvis intressant att notera Swedbanks riskchef Göran Bonners uttalande till nyhetsbyrån Direkt om att en devalvering i Lettland inte ger så positiva effekter: ”Lettland är ett speciellt fall. De har ingen riktig exportindustri så återhämtningsmekanismen är inte så utvecklad. Då kan man verkligen ifrågasätta om det är rätt metod att devalvera”.

Den naturliga följdfrågan är då vilka risker som Swedbank såg med att finansiera konsumtion, (bilar och bostäder) i ett bytesbalansunderskott som översteg 20 procent i ett land med så svag återbetalningsförmåga?

Det är bara att konstatera att de högst ansvariga, Lidén och Stålberg på Swedbank och Annika Falkengren och Marcus Wallenberg på SEB, för dessa excesser har kommit mycket lindrigt undan. Man borde istället prata med den gamle litteraturstolpen Sven Stolpes ord och ”bära ut dem på avhängda dassdörrar”.