Om dagens globala kris för de flesta kom som en blixt från klar himmel var det många som i‑Sverige varnade för vad som höll på att ske. Om dagens finanskris är global, var den svenska krisen helt och hållet hemgjord. Det innebar också att vi i Sverige så småningom själva kunde reda ut problemen.

Under 1980-talet expanderade den svenska ekonomin bland annat som en följd av flera devalveringar, hög inflationstakt, full avdragsrätt för räntor och därmed en realränta som tidvis var negativ. Låntagarna fick helt enkelt betalt av staten för att låna. Fram till 1985 hölls systemet i schack av en hård kreditmarknadsreglering. De lån som trots allt beviljades gick till ”säkra” placeringar i fastigheter, vilket gjorde att fastighetspriserna sköt i höjden. För att utnyttja den underförsörjda lånemarknaden sökte sig kapitalet nya vägar till kunderna.

1985 beslutade regeringen att sätta stopp för den ”grå” kreditgivningen och avskaffade kreditmarknadsregleringen, dock utan att häva valutaregleringen och kronans låsning mot en internationell ”valutakorg”. Följden blev en helsvensk kreditexplosion och på fyra år ökade kreditstocken med 20‑procent och det mesta handlade om utlåning till fastighetsköp. Under 1990-talet ökade priset på kommersiella fastigheter drygt 1000 procent.

Det som många väntade på inträffade i augusti 1990 då finansbolaget Nyckeln, som bland annat lånat pengar till fastighetsaffärer i London, gick i konkurs. Konkursen innebar att fastighetspriserna sjönk. Den statliga Nordbanken rapporterade i‑slutet av året stora kreditförluster och sedan följde övriga banker med allt mer alarmerande kreditförluster. Även om bankerna varit mer återhållsamma i sina kreditgivningar till fastighetssektorn drogs de med när de mindre och mer riskbenägna finansbolagen kraschade.

Under 1991 gick staten in med garantilån till Första Sparbanken och kreditförlusterna i banksystemet steg kraftigt. Nordbanken tvingades göra en nyemission för att inte gå omkull. 1992 köpte staten ut övriga aktieägare ur Nordbanken, garanterade Gota Banks förpliktelser sedan banken ställt in betalningarna och utfärdade sedan en allmän garanti till samtliga banker.

Rekonstruktionen av bland annat Nordbanken började med att regeringen bildade en särskild myndighet, Bankstödsnämnden, som fick till uppgift att samordna och stötta bankernas rekonstruktion. I‑det arbetet bildades så kallade Bad banks, särskilda bolag som tog hand om ruttna krediter och försågs med stora egna kapital.

Bo Lundgren var skatteminister i den borgerliga regeringen och var tillsammans med nuvarande riksbankschefen Stefan Ingves och Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström arkitekterna bakom bankstödsnämnden eller bankakuten som den kom att kallas när den bildades 1993.

Under bankkrisen pressades kronan, vars kurs fortfarande var låst och den styrande marginalräntan höjdes successivt till som mest 500 procent. I november övergavs försvaret av kronan och den svenska valutan tilläts flyta gentemot övriga valutor.

Statens kostnader för bankkrisen brukar anges till 65 miljarder kronor, varav Gota Bank och Nordbanken (sedermera Nordea) fick lejonparten. Vad krisen kostade det svenska samhället är mera oklart. Många företag tvingades i konkurs helt i onödan och vid slutet av perioden, 1993, var arbetslösheten i Sverige uppe i 550000 personer. Idag är antalet arbetslösa omkring 140000.