Fram med fallskärmarna och ladda med mycket skum på marken för vi står inför en mycket hård landning.

För finansministrarna från världens, (hittills ska man kanske tillägga), ekonomiskt starkaste länder G7, som nu samlas i Washington, måste plocka fram ett radikalt, massivt, globalt och koordinerat åtgärdsprogam för att lösa det hjärtstillestånd som det finansiella systemet ser ut att ha hamnat i.

För trots de allt större åtgärder och nödutryckningar som har gjorts av olika länders regeringar och centralbanker för att stötta banker, sänka styrräntor och pumpa ut likviditet i systemet har de inte fått igång flödena mellan dess olika vitala organ.

Bankerna lånar inte ut till varandra utan extrema riskpåslag. Den så kallade Ted-spreaden, ränteskillnaden mellan en tremånaders amerikansk statsskuldväxel, (”den riskfria räntan”) och interbankräntan, 3 månders LIBOR, har de senaste veckorna istället bara ökat för att under torsdagen skjuta iväg över 4 procent. (Under de värsta panikveckorna i fjol och i våras var spreaden strax över 2 procent).

Bankerna uppfattar således att det finns en hög risk att deras motparter, trots alla stödåtgärder, inte klarar sina åtaganden. På kreditmarknaderna är det lika illa och då framför allt på den kortfristiga penningmarknaden (låneprogram som är kortare än två år), som håller på att frysa ihop.

Företag som har förfallande obligationsprogram, (som SCA ) står inför ett scenario där de antingen måste amortera av lånet, (om de är så lyckligt lottade), betala mycket höga räntor för att rulla över dessa, låna lika dyrt eller dyrare i banken eller i värsta fall inte klara betalningarna.

Även stabila och mycket lönsamma bolag kan således haverera på grund av likviditetstorkan.

Men det är inte längre bara en likviditetskris. Det stora underliggande problemet är att det handlar om en solvenskris, (värdet av skulderna överstiger för allt fler värdet av tillgångarna hos allt fler låntagare). En solvenskris som blir allt värre i takt med att fler tvingas realisera sina tillgångar till allt lägre priser samtidigt som problemen i det som kallas den reala ekonomin, (den verkliga produktionen och konsumtionen av varor och tjänster) blir allt sämre.

Den amerikanska bilindustrin är den kanske kraftigast lysande nödraketen i sammanhanget. Såväl Ford som GM löper en allt större risk att gå i konkurs. Nybilsförsäljningen har klappat ihop samtidigt som båda företagen dignar under sina stora finansiella åtaganden. Och för den tredje största amerikanska tillverkaren Chrysler borde det vara ännu värre eftersom bolaget köptes ut från Daimler Benz med huvudsakligen lånade pengar.

Fords och GM:s problem har ju direkt bäring på Sveriges ekonomi, genom de kraftiga nedskärningarna på Volvo. Än mer drastiska åtgärder för de svenska produktionsanläggningarna går tyvärr inte att utesluta. Även andra branscher som redan före krisen hade stora strukturella problem, som skogsindustrin, kommer att få det mycket tungt.

Ska man vara riktigt ärlig är det svårt att se någon bransch som är immun mot det som nu sker.

Det är också svårt att se några länder som är immuna mot denna finansiella pandemi. Länder med stora bytesbalansunderskott och som därmed varit beroende av utländska krediter ligger förstås sämst till. I vår närhet hittar vi de baltiska staterna och Island. Men även flera euroländer, som Irland, Spanien, Grekland och Italien hotar att kollapsa.

Inte ens länder med stora överskott, som de så kallade BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina), har någon större immunitet. De har visserligen sina stora ackumulerade överskott, förutom Indien som har underskott i sin bytesbalans, men de är placerade i tillgångar med allt osäkrare värden. BRIC-länderna är framför allt ekonomier som byggts upp för att betjäna växande exportmarknader. Om eller snarare när exporten, både i volym och inte minst i pris, börjar vika så riskerar även de att få mycket stora problem.

Så nu behövs stora riskkapitalinjektioner till bankerna, efter brittisk modell, öppna likviditetskranar samt storstilade keynesianska stimulansåtgärder för att hålla uppe efterfrågan. Om och hur detta kommer att gå, annat än att tuffare tider väntar, är ovisst.

Men som stortipparen Putte Kock utrryckte sig ”Det finns ingen anledning att kasta yxan i sjön, tvärtom”.