Tänk er följande helt fiktiva scenario: Att Vattenfall vore ägt av Wallenbergsfärens Investor till 100 procent. Och att Investors ordförande Jacob Wallenberg skulle kalla till en presskonferens – där han med återhållsam vrede påstår att förtroendet för hans eget bolags ”varumärke är skadat”. Att han går på tills det bara är en blöt fläck kvar av vd:n. Kan ni tänka er det?

Nej, för då skulle till och med ett barn rynka ögonbrynen och undra: Är det inte han som står där och fräser som är ansvarig? Han äger ju bolaget.

Maud Olofsson kallade i onsdags till presskonferens och dömde ut Vattenfall. Ett bolag som hon, som näringsminister, förväntas ha 100 procent koll på. Varför kallade hon till presskonferensen? Varför var hon tvungen att tvätta byken offentligt?

Jo, Vattenfall som energibolag är sprängfyllt av politiska bomber som hotar att brisera när som helst. Här är några:

1 Kärnkraftssäkerheten. Där har Vattenfall brustit både i‑Tyskland och i Sverige.

2 Vattenfalls Europautvidgning är en balansakt på slak lina. Både genom koldioxidutsläppen som kolkraftverken genererar, och genom bristerna i kärnkraftssäkerhet i Tyskland som orsakat inrikespolitiska problem för sittande förbundskanslern Angela Merkel. Och därmed problem för den svenska regeringen.

3 Lägg till att Vattenfall fortfarande av många svenskar anses vara ”folkets energibolag” där alla ovan nämnda punkter, plus många fler, kan röra upp starka känslor. Många har heller inte hängt med i svängarna när Vattenfall utvecklats till ett europeiskt energibolag.

Det är helt enkelt mycket som kan gå fel. Därför är det extra viktigt för regeringen att ha järnkoll på bolaget.

Har regeringen det då?

Oändligt mycket pekar på att svaret är nej. Den statliga styrningen sker dels genom ett formellt ägardirektiv i bolagsordningen, dels genom skriftliga promemorior och muntliga kontakter främst mellan Vattenfalls ledning och statens representant i‑bolagsstyrelsen – en person som till vardags sitter på enheten för statligt ägande på närings- departementet (det är alltså bara en person i styrelsen som företräder ägaren).

Enligt vad SvD Näringsliv erfar har kontakterna mellan näringsdepartementet och Vattenfall blivit sämre sedan Maud Olofsson tillträdde. Sprickan har blivit allt tydligare i och med fiaskot med det nya ägardirektivet som Maud Olofsson pratat om sedan hösten 2007 – men där inget hänt. Den märkliga presskonferensen i onsdags visar att den sprickan nu utvecklats till något av en vallgrav.

En delförklaring till det är att det länge funnits en grundläggande oenighet mellan Vattenfalls ledning och regeringen. Den gäller tolkningen av Vattenfalls miljöansvar ”inom ramen för kraven på affärsmässighet”, som det heter i bolagsordningen – alltså där regeringen planerar att komma med nya direktiv.

Vattenfalls ledning vill få mer pengar för att klara miljömålen – som att bygga ut vindkraft. Men både de socialdemokratiska och borgerliga regeringarna har ansett att bolaget ska klara det själv. Mycket pekar på att schismen skärpts ytterligare senaste året.

Kan det vara så enkelt att ägarstyrningen fullständigt havererat och att regeringen nu försöker rikta all uppmärksamhet så långt bort från sig själv som det bara går – eftersom det snart är val?