Koncernens överstepräster Bo Rydin och hans efterträdare och nuvarande styrelseordförande Sverker Martin-Löf har med starkt känslomässigt vibrato hävdat att koncernen har kunnat plocka ut mycket stora integrationsvinster genom sin kontroll över de fiberpasserade produktionsprocesserna från skog till färdiga blöjor, toapapper, tidningspapper och färdigstansade wellpappkartonger för en sexpack ”trefemmor”.

Detta tänkande och därmed koncernens struktur har varit starkt ifrågasatt sedan 1990-talet när dåvarande Custos, som kontrollerades av den då dynamiska duon Mats Qviberg och Sven Hagströmer och som var näst största ägare i SCA, drev på för att dela upp ”fiberkombinatet”.

Tidningen Affärsvärlden retade upp skogskoncernen genom att hävda att det inte var någon större konst att stycka upp koncernen, utan det kunde göras ungefär som när man snabbstyckar en tjuvskjuten älg. Tryckpappersverksamheten var den segare framdelen, med sitt kok- och malkött, förpackningarna de ”halvädla” delarna som ”rullen” och ”fransyskan”, medan hygienverksamheten var de mörare och lättuggade bakdelarna.

I stort sett har denna analys hållit in i våra dagar, med den enda skillnaden att det stora skogsinnehavet, i dagens ”jordränteinriktade” värld, har tagit plats som den kanske mest välsmakande delen i SCA. (Det är lite talande att SCA har gömt undan skogsverksamheten i sin redovisningsmässiga jordkällare ända tills nuvarande koncernchef Jan Johansson plockade fram denna gravade filé på en kapitalmarknadsdag, där den tillskrevs närmast astronomiska värden.)

Det som har varit svårt för SCA-ledningen att förklara har varit att SCAs lönsamhet inte har varit högre än de konkurrenter som inte har haft samma höga grad av vertikal integrering. I vissa fall har det varit tvärtom. Om nu SCA skulle ha tjänat så mycket pengar på sin sammanhållna struktur så indikerar ju det att det finns stora ineffektiviteter någon annanstans i koncernen.

Men med försäljningen av förpackningsrörelsen så ser det ut som om SCA äntligen är moget för att ta ytterligare stora strukturgrepp. Det är inte en dag för tidigt. Förpackningsrörelsen borde ha skiljts ut, helst sålts, för minst fem år sedan. Lönsamheten har stadigt eroderats under den senaste femårsperioden. Visst konjunkturen har varit mycket svag under denna tid, men det är inte så mycket som talar för att det blir så mycket bättre. Trots en kontinuerlig konsolidering, där SCA har varit ett av de ledande företagen, av segmentet har lönsamheten pressats. Marginalerna är nu ungefär hälften mot vad de var under de goda åren.

SCA gör också mycket riktigt en reaförlust på 4 miljarder kronor på affären. Strukturellt är man tillbaka på ruta noll i sin förpackningsverksamhet. Kvar är de två linerbruken i Obbola och Munksund, men dessa har en industriell koppling till skog- och sågverksrörelsen, vilket de haft sedan Ivar Kreugers tid.

Nästa steg bör vara att man gör något inom den än mer hårt pressade tryckpappersverksamheten. Här kan och bör man, med eller utan skog, koka ihop något med Industrivärdenkollegan Fredrik Lundberg och hans Holmen. Mjukpappersrörelsen kan och bör stå på egna ben, med eller, kanske helst, utan kinesisk hemtjänst.