Standard & Poor´s motiveringar till sina nedgraderade kreditbetyg för en lång rad euroländer drar ner byxorna på euroetablissemanget, vars lösningar får betyget Icke Godkänt på de flesta fronter. Det är ingen vacker finansiell underkropp som blottläggs. De flesta lösningar har varit otillräckliga och några riskerar, som det tyska ”tagelunderstället”, den så kallad ”europakten”, snarast att förvärra krisen.

Motiveringarna till sänkningarna är klart viktigare än nedgraderingarna i sig, vilka var väntade och fortfarande ligger klart mycket högre än den risk för betalningsinställelse som marknaden har prisat in, för de talar dels mer om hur det verkliga läget ser ut och dels om vilka risker som kan blomma ut.

Det finns också direkta följder, som för den redan sjösatta men vingliga finansiella stödfonden EFSF, vars ”sjöduglighet” sänks ytterligare genom att framför allt Frankrike får sitt kreditbetyg sänkt. Det faktum att Spanien och Italien sänks med två steg gör också att deras bidrag till stabiliteten i fonden också formellt är borta.

Men än viktigare är att S&P håller det för troligt att krediter från den beslutade permanenta räddningsfonden ESM, (European Stablility Mechanism), sannolikt får en ”senior” ställning, vilket innebär att dess lån är prioriterade i händelse av betalningsinställelse framför andra kreditgivare. För rationella och riskaverta investerare och banker ger detta ytterligare mycket starka incitament att hålla sig borta från krisländernas statsobligationer. Därmed riskerar det inte bara att öka risken för att räntorna ligger kvar på ohållbara nivåer utan visar också att fonden är för liten. S&P påpekar att den finansiella ”solidariteten” bland medlemsländerna förefaller vara otillräcklig.

Det kanske största underkännandet gäller det tyska förslaget till den så kallade ”Europakten” som är ensidigt inriktat på att få stenhård kontroll på statliga budgetunderskott och statsskulder. Enligt S&P, (och som framförts i dessa spalter vid flera tillfällen), beaktar detta endast att offentlig överkonsumtion bara är en del av orsakerna till krisen, och mera specifikt till Grekland. Den primära orsaken till eurokrisen är enligt S&P i stället de stora växande externa obalanserna, stora bytesbalansunderskott i krisländerna och överskott hos Tyskland med flera, och ”divergensen” i konkurrenskraft mellan ”kärnan” och ”periferin”. Detta problem har inte alls adresserats av euroländernas lösningar.

Detta ensidiga fokuserande på fiskal åtstramning riskerar enligt S&P att vara självdestruktivt, ”då inhemsk efterfrågan faller med konsumenternas växande oro för sina arbeten och sin disponibel inkomst, vilket eroderar skatteintäkterna”.

S&P beskriver att en viktig faktor till nedgraderingarna är att de har ett allt lägre förtroende för Euroländerna och de Europeiska institutionernas hanterande av krisen. ”Effektiviteten, stabiliteten och förutsägbarheten i det europeiska beslutsfattandet och de politiska institutionerna har inte varit så starka som vi anser nödvändiga med hänsyn till allvaret i en utökad och fördjupad kris inom eurozoen”. Frågan är hur mycket tydligare en idiotiförklaring kan vara från ett redan politiskt mycket hårt ansatt kreditvärderingsinstitut?

Den enda åtgärd som möjligen får godkänt är den europeiska centralbanken ECB:s åtgärder för att pumpa in likviditet i banksystemet, där ECB lånar ut obegränsat med pengar på tre år till låg ränta och accepterar panter som de annars inte skulle ta i med tång. Detta har ansetts skapa möjligheter för krisländerna att refinansiera sig genom bankerna, ( så kallade ”Sarkozy-obligationer). S&P är inte helt övertygat om att detta kommer att fungera. För det första är de flesta finansiella institutioner inriktade på att krympa sina balansräkningar för att kunna möta ökade kapitalkrav under 2012 och för det andra så skyr de risk. Det senare gör att de bara kommer att köpa obligationer om riskpremierna, (räntenivån), är tillräckligt höga, vilket då ger den inte helt oskadliga komplikationen att det förvärrar landets möjlighet att få kontroll över sin budget.

Det finns mycket mer att säga om S&P:s sänkning, som att de så kallade PIIGS-länderna nu även utökats med ett C, för Cypern vars obligationer nu har ”skräpstatus” och Grekland och dess alltmer sannolika betalningsinställelse har inte nämnts. Det senare lär snabbt få spridningseffekter till andra länder.

Nej, eurokrisen är allt annat än löst. Det är bara att hålla med Financial Times tyske kommentator Wolfgang Münchau: ”After the downgrade comes the downward spiral”.