E24 visar återigen i en kartläggning att de så kallat etik- och miljömärkta fonderna i flera fall har starkt kritiserade oljebolag som några av sina större innehav. Så har det sett ut ett bra tag nu.

Lika lite som det sker några markanta förbättringar i oljebolagens agerande i Nigeria, så sker det någon dramatisk förbättring i fondförvaltarnas val av aktier.

De olika förvaltarna väljer av skilda skäl att rata olika oljebolag. Men de fortsätter att ta in starkt ifrågasatta oljebolagsaktier i fonder där de flesta sparare nog räknar med att det ska vara rensat från den typen av innehav.

Ett argument som ofta dyker upp är att fondförvaltarna sätter press på bolag som inte sköter sig, för att på så sätt genomdriva förbättringar. I teorin låter det bra. Men i praktiken påminner ett svenskt fondbolags inflytande på en internationell oljegigant mer om en oljedroppe i Atlanten än de massiva effekter som Shell har i Nigerdeltat, eller BP i mexikanska golfen. I realiteten försöker de svenska fondförvaltarna inte ens genomdriva de förändringar som de emellanåt vill ge sken av.

Beteendet är nonchalant mot de sparare som betalar höga förvaltningsavgifter för sina miljö- och etikmärkta fonder. Det hela fungerar eftersom fondsparare är ungefär lika aktiva på att sätta press på förvaltarna, som dessa är gentemot oljebolagen.

Skandalen kring BP har visserligen fått de syndande förvaltarna att sent omsider vakna till, och innehaven i oljebolag ses nu över på ett annat sätt. Det arbetet borde dock ha gjorts tidigare, nu finns risken att det lätt blir inslag av ögontjäneri.

Spararna har rätt att kräva ett lite mer långsiktigt och konsekvent arbete med att verkligen hålla rent i de miljö- och etikmärkta portföljerna. I dag är det allt för ofta bara ett tomt argument för att locka kunder.